hopelosthead

att behöva en annan människa borde klassas som tortyr. På riktigt. Och jag menar behöva nu. för att älska någon är inte så hemskt, egentligen; det är behovet som är värst. det är som om någon håller perfektion framför en, precis framför ansiktet och sen säger "du får inget, så sucks to be you". jag kan inte beskriva det bättre, har inga ord för det egentligen, men jag tror ni vet precis vad jag menar. det borde ni. ändå känns det inte så. för ingen annan blir såhär läskigt instabil. frågan jag måste ställa mig är, som alltid: är det på riktigt eller låtsas jag? om jag försökte skärpa mig, hade det hjälpt? förmodligen. och när jag tänker på att jag var såhär hela förra våren, typ, får jag lite panik. inte så konstigt att ingen ville umgås med mig, holy goodness.

 

nog gnällt. jag kan avsluta med en lite intressant sak faktiskt. om man googlar "hur gör man?" är de första resultaten:

-vad gör man med psykopater?

-hur gör man glass?

-hur man gör en hitlerhälsning utan att bli anklagad för hets mot folkgrupp

-tjafs och bråk, hur gör man?

-adhd-hjälp-hur gör man?

-hur gör man böcker?

-kärlek hur fan gör man?

-och slutligen, en begravningsbyrå.

 

jag vet inte om ni tyckte att detta var underhållande, men det gjorde iallafall Aron och jag. jag skrattade så mycket att jag höll på att kvävas av mitt eget hår. bra jobbat. men man kanske skulle ha varit där för att fatta det roliga? jag vet inte. och varför jag googlade detta...vet jag egentligen inte. ;)