hopelosthead

Alltså jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. vad jag ska känna, borde känna. eller ja det vet jag väl visst. jag borde hata dig. det var en nice känsla. men ja, det har varit helg, så nu...jag vetefan. jag är mest rädd. rädd för att det jag tror ska stämma (fast jag inte borde bry mig ett skit) och framför allt rädd för att jag ska börja älska dig igen. det var så skönt att slippa. jag är så trött på den känslan! och det har gått så lång tid, det är så tröttsamt. satsradning ftw. men usch, ensemble känns riskfyllt. rädda mig?

 

för att återgå till den icke-befintliga ordningen: hej! nä, men vad har jag gjort sen sist? ätit kladdkaka ytterst underhållande med Sara. vi ska baka vår egen, så jag kan äta den hur jag vill, kom vi fram till.;) på tal om att äta har jag också ätit en av de godaste efterrätterna ever. det var typ daim-grädde-glass-någonting. whaaat. men förutom mat har inte så mycket hänt. pratat en del med Hannah (upphovskvinna till rubriken) och inte gjort viktigt. så kan det va. nej, nu går jag, godnatt.