Stilfigurer i bollhavet
Bollarna i bollhavet var ädelstenar värda en miljon kronor. Själva bollhavet var tryggt, tyckte vi, som det hem vi osermoniöst hade behövt lämna bakom oss. Skumgummiväggarna omfamnade oss och lät oss veta att det fanns värme även på denna märkliga plats. Det röda, gröna och blå sjöng för oss om sällsamma sagor och hissnande historier. Havet fylldes av skattsökande händer och hungriga ögon. Vi simmade runt i Stockholms atlant och bollarna flög genom luften. Vi visste att om vi inte tömde bollhavet helt skulle våra liv skoningslöst släckas ut och att om vi inte, när vi tömt havet, sålde varje ädelsten skulle tortyren innefatta vassa knivar och panikslagna vrål. Vi spenderade kanske lite för mycket tid och tanke på just det där bollhavet, har jag en känsla av. Men nåja, att tömma ett bollhav på ett dagis som inte är vårt är ju trots allt helt rimligt och något alla ägnar sig åt. Egentligen borde vi ha lärt oss saker. Egentligen borde vi ha ätit lunch och egentligen borde vi ha gått ut och tagit frisk luft. Egentligen borde vi ha vuxit ifrån sånt här, men när stenarna kallade gjorde man bäst i att lyda. Så vi fyllde allt vi hittade med stenbollarna; proppade fickorna fulla och matade snurror och kärror. Bollarna lämnade havet och tyngde ner våra fickor, täckte golvet, fyllde rummet nästan enda upp till taket … eller egentligen fyllde de bara kärran som stod vid väggen. Men likväl vaknade vi i gryningen och plockade stenar tills skymningen föll. Glädjen rann genom våra själar. Kropparna blev trötta och ledsna. Våra händer, axlar, ryggar och huvuden värkte konstant i bakgrunden. Ingen av de andra leksakerna intresserade oss; varken dockor, rutchkanor eller bilar spelade roll i skuggan av vår besatthet. Vi hämtade sten på sten och de vuxna hämtade sig från chocken över att vi inte lekte, inte sjöng och inte lärde, utan systematiskt förstörde inredning på detta depraverade sätt. Men vi fortsatte, för man måste vara flitig för att kunna kalla sig komplett meningslös.
Gaah! Jag älskar den här.
