hopelosthead

På sommaren finns du allra minst. 17 grader och mulet. Molnen kapslar in dig och du ligger omringad om skumgummiväggar. Ingen hör dig. De tror att de hör dig, säger att de hör dig, men de hör inte. Du är mitt i drömmen där du inte kan prata, fast du försöker.

På sommaren finns ingen annan. 30 grader och det är du som ruttnar i rötmånaden. Din solbrända hud flagnar av och under finns fler lager hud. Hela du är lager efter lager av flagnande hud och därunder finns kanske ingenting. Alla åker till andra världar och lever andra liv. Om du inte lutar huvudet mot deras axlar, har något alls hänt då?

Juli sipprar mellan dina fingrar, rinner iväg och augusti tar vid. Folk börjar sumera sina semestrar och du vänder på dygnet. Du sträcker dig mot den som ska betyda mest och får tomhet. Hon hör inte och då kanske ingen hör. Du är trädet som faller i skogen och det enda du vill är att någon ska göra anspråk på dig. Du vill bli ett objekt, någons bitch, någons sak att utnytja. Då måste du inte fundera på om du finns.

Sommaren är ingen riktig årstid. Den händer mest i juni och då får man inte riktigt säga det högt, jinksa hela konseptet sommar. Allt handlar om att fånga ljus. Du gråter på bussen när solen inte skiner. Men en sak vill jag att du ska veta: Jag hör dig. Alltid. Du finns på sommaren också, fast det är det läskigaste du kan tänka dig.