I was told I was beautiful, but what does that mean to you
Jag har upplevt en så himla sjuk sak i sommar. Det har verkligen aldrig hänt i hela mitt liv. Detta: Jag tycker ganska mycket om Emma. Jag tycker att jag är…snygg. Och jag vill inte, jag upprepar: inte, gå ner i vikt. Jag har inte lust. Jag är just nu rätt bekväm med att vara tjock.
Och vad groteskt kontroversiellt detta är, tydligen! Att våga säga att man faktiskt inte är på humör för att gå ner i vikt är tydligen det absolut sjukaste man kan säga. Och jag hör folk i 50-årsåldern prata, och de har fan velat gå ner i vikt i 30 år. 30 år! De försöker ”hålla nere på sockret”, tränar en gång i månaden för att sen ge upp och självhatet. Självhatet! Och att jag fucking understår mig att säga ”jag gillar min kropp” är ju att hinta om att deras beteende inte är superbra. För det är inte det. Det är ätstört för fan. När folk säger ”samhället är ätstört” menar de tonåringar i matsalar, men har ni träffat the average kvinna? Gud du är inte ens jättetjock, du trycker inte i dig onyttigheter, du äter sallad till dina måltider och äter nästan aldrig snabbmat, du cycklar och går och håller dig igång. Och ändå är det ditt fel att du är så här och det är ett fel. Det är inget fel! Och ja, man kan få hälsoproblem osvosv, men nu ska jag berätta en s j u k sak för er: Det kan man oavsett. Ja det hjälper att röra på sig, det hjälper mot typ allt, men det går man ju inte ens ner i vikt av you absolute morons.
Eh, ursäkta. Jag är egentligen inte så arg. Mest ledsen. För stackars de här människorna som aldrig har fått vakna upp och tänka ”shit vad snygg jag är!” det är hela tiden en ”resa”. Sluta res för fan. Eller res om ni vill men låt er ha det bra också. Jag tänker ha det bra. Det betyder inte att jag bara ska äta pizza och aldrig sallad, det betyder inte att jag måste sky all träning, men det betyder att jag kan känna på min mage och typ gilla den. För den finns och den är min och jag mår bra av att ha den. Det borde fler prova.
