No one prepares you in choosing to stay; how to dare share a bed again, keep demons at bay
Jag skulle kunna skriva nu, tror jag. Egentligen. Om en bh på ett badrumsgolv, om nattlinnet klistrat mot kroppen, om känslorna som går i vågor. Om hur jag har myggbett i december och att det känns mer rimligt än något annat jag är med om. Om skammen jag känner när jag skrattar och hur alla tankar känns påklistrade för att jag inte vet hur jag borde reagera. Det finns ingen manual. Om hur jag vill bädda ner mig själv men känner ännu större skam över just det. Hur allt bara rör sig i förvirrade cirklar. Jag skulle kunna skriva om mardrömmarna som pulserar genom mig, allt jag borde ha sagt och gjort, och känslan när jag vaknar och hellre är kvar i drömmarna. Om den förlamande skräcken i att veta att jag aldrig i hela mitt liv kommer slippa undan från mig själv och vad jag är. Att jag trodde att jag visste vad jag var men att jag aldrig kommer veta helt säkert. Om att jag önskar att jag visste mindre än vad jag gör nu. Om att duscha bort allt, byta till ett nytt nattlinne, låtsas en stund att det blir bättre.
Men jag borde inte skriva om något av det. Att jag skriver om det betyder att jag inte förstår. Att skriva om något annat betyder att jag inte bryr mig. Men jag bryr mig, och jag hoppas att jag förstår men det kan jag aldrig veta. Jag borde, och jag vill, skriva om dig. Men det kan jag inte. Det går inte för allt jag säger växer i munnen. ”allt du säger kan användas mot dig”, som det heter. Allt jag säger borde och kommer att användas emot mig. ”Good God, what have I done?” sjunger Maria Mena. Och jag vet fan knappt men jag måste veta. Och det kan jag absolut inte skriva om. Det enda jag vill, kan och borde skriva är väl egentligen att jag älskar dig. Jag älskar dig mycket mer än jag visste att jag gjorde. Sen får det vara bra.
Jag har för avsikt att fortsätta lajva rimlig efter det här inlägget. Det betyder inte att jag inte bryr mig eller att saker har ändrats men det betyder att jag är jag. Och om ni läser min blogg, varför ni nu gör det, är ni säkert helt jävla lost. Då…får ni vara det. Så har det alltid varit även om det var ett jävla tag sen det faktiskt var relevant. Vad brukade jag säga, all oro förbjuden…yeah, no. Det passar kanske inte helt. All Emma förbjuden, tycker jag låter bra, men det är farligt nära martyr. Så…allt förbjudet i största allmänhet.
