hopelosthead

Rubriklåt: Vågar du va ensam med Amanda Jenssen (och detta är däremot en cover, originalet är tant strul)

 

Vet ni en absolut jävla batshit grej? Stella har bokat tågbiljetter hit. Hon kommer hit nästa vecka. Hon vill liksom träffa mig så gärna att hon åker tåg i flera timmar för att göra det! Och självklart reagerar jag med att...flippa ur och bli jätterädd. för liksom. Tänk om allt går bra? Tänk om hon blir kär i mig och jag blir kär i henne? Vad...vad gör man då?

 

Jag brukar säga att jag inte litar på folk som inte varit singel i vuxen ålder. De känns alltid så osjälvständiga på nåt sätt. Framför allt folk som går från person till person, men i seriösa förhållanden. Men, en enda sak har de som jag inte har (förutom sex och tur): En jävla aning om hur man gör. Jag vet verkligen inte! Liksom, ska man ba...bli ihop? Och sen...vad? Vi har ju redan liv? Och det där är ju gammalt, men liksom, hur är man ihop? Vad förväntas? Jag vet inte! Och hur vågar man ge av sig själv till någon som sen med största sannolikhet kommer att försvinna? Huuuuur faaaaan gåååår deeeet tiiiill? Och hur ska jag veta att det är friskt? Jag har aldrig haft ett friskt förhållande! Man ska alltså inte gråta varje kväll när man är ihop med någon? Vad ska man göra istället? Okej nu ironiserar jag, men det känns lite så på riktigt. "Var lite yolo!" säger alla, men...det är svårt. Jag är snart 25. Jag är i den riktiga världen. Vuxenvärlden, if you will. Hur ska jag kunna vara yolo, undrar jag, när det här är svinjävlaviktigt?

 

Och bara detta att jag kan bli omtyckt. Eeeeh va? Och alla känner typ så! Att de är oälskbara! Hur jävla sjukt är inte det? Så, jag vill avsluta inlägget med detta: Du är älskbar. Du är förmodligen riktigt jävla cool. Kom ihåg det, för det är sant. På riktigt-riktigt.