hopelosthead

Rubriklåt: Prisoners med Regina Spector

 

Så, som jag sa: min syster har i princip köpt ett hus. Well, det är inte ett hus, men det har en trädgård och till och med ett fkn uterum. Ett uterum! Sååå...vi är lika gamla och hon har snart en lägenhet med trädgård, som hon har köpt med sin pojkvän som hon varit med i sex år. Och de har en bil och en hund!

 

Och jag? Jag sover tolv timmar per dygn och kan inte ha hand om ett hem for shit. Minst en gång i veckan kommer någon hit och "rensar upp" och "fixar lite". Det är alltid något som är sönder eller fel eller så är det bara ett helt hus fullt av disk. "Du har ju en diskmaskin nu", säger alla. Yeeeaaah men så funkar det inte. Det är ju fortfarande disk överallt, det är bara lättare att diska den. Men liksom...it's so dark. Jag ser folk bli bättre hela tiden, saker händer i deras liv, och jag kämpar för att över huvudtaget finnas kvar. Även nu när jag har en bra period! Och grejen är ju att jag inte helt vill bli vuxen. Jag vill vara liten. Kura ihop mig i en famn och inte vara stor. Jag är liksom 25, det är ju vuxet på riktigt! Jag är en gammal person för fan! Folk har typ jobb och ungar snart! Och jag ba...bor kvar här i min etta och är ett levande skräp. Och detta är inget självhatsbloggning, utan jag bara känner mig så förvirrad om allt det här. Jag vill flytta härifrån eller nåt så något förändras men det går ju inte! Jag klarar mig ju inte själv! Jävla skit :( eh, ja, det var typ det jag skulle säga tror jag? I det här inlägget, anyway.