hopelosthead

Rubriklåt: Om jag aldrig hade mött dig hade jag varit lycklig nu (lång titel) med Melissa Horn

 

Det tråkigaste jag vet är något som man helt kommit över ändå fuckar med ens hjärna. Att man måste släpa runt på sina lame ass trauman som man inte ens bryr sig om längre. För kroppen och instinkterna bryr ju sig. Det är bara så otroligt töntigt. "Det är inte alls lame", sa Onna när hon var här, "för det påverkar dig." Jag önskar att jag kunde tycka så, men det kan jag verkligen inte. Jag vill inte vara livrädd så fort någon är arg eller mår dåligt bredvid mig! Jag vill att folk ska få säga ifrån när jag fuckar up utan att jag tänker att allt ska gå åt helvete! Men det gååår inte! Och jag vet liksom inte vad jag är rädd för? Stella frågade "vad är du rädd ska hända?" och jag vet verkligen inte. Minns också att Christopher frågade "do you think I'm going to hit you?" och alltså jag trodde ju typ det? Ingen har någonsin slagit mig, vill jag understryka. Inte ens nära. Såååå varför är jag så rädd för det? Jag är ju rädd för rimligare saker också, typ att bli ignorerad eller gaslightad eller skriken på eller lämnad...men det blir så orimligt när någon bara är lite sur eller ledsen och jag helt fuckar ur. Vad fan gör man ens åt det? Det är ju jättelame! Jag är ju liksom okej annars! Eller...jag vet inte vad jag menar, men det är bara så frustrerande. Dessutom gör jag ju svinkonstiga saker när jag är rädd, så alltså usch, jag vill aldrig hålla på sådär igen. Jag är ju liksom med en bra person nu som älskar mig, räcker inte det? ...tydligen inte. Rädslan sitter tydligen kvar i ryggraden, i händerna, i kroppen som kurar ihop sig och skyggar undan. Det är inte jag. Det känns inte som jag. Och jag undrar faktiskt var dät började? Om det var tidigare än jag tror? Ibland tror jag det. Jag vet verkligen inte men jag är trött på möget. Jag vill att folk ska kunna säga till mig utan att jag får panik. Vi får väl se om det någonsin händer.