hopelosthead

Rubriklåt: Boom med Sofia Jannok, en svinbra kampsång för samer som också funkar riktigt bra för oss

 

Varje gång någon frågar hur jag kan läsa på internet.

När någon säger att jag inte behöver jobba, staten ger mig väl pengar?

När jag säger att någon är snygg och min egen syster frågar om jag vill veta om hen är "snygg på riktigt".

När jag säger att jag är dålig på att laga mat och någon säger "nej, det förstår jag".

När jag står på scen och sjunger och undrar om de klappar så mycket för att jag är bra eller om de tycker synd om mig.

När jag fikar med en kompis och personalen säger att min vän måste ta kvittot, för att "redovisa", för hen måste ju vara min ledsagare.

När någon läser en dikt och jämför blindhet med döden, när jag sitter i samma rum.

Varje fucking dag när någon glömmer bort att vi finns. För vi finns inte. Once again for the people in the back: Vi! Finns! Inte!

 

Det är ingen som vet att vi finns om vi inte aktivt påminner dem. Och om vi finns så är det som en konstig avvikelse. De har slutat fråga om jag är född blind nu, de frågar "har det alltid...varit så?" och såklart "skulle du vilja få tillbaka synen?" bitch jag hade ingen syn! Jag har aldrig haft någon syn! Jag vet inte vad syn är! Bara häromdagen fick jag veta att Malmös ledsagning utgår från hemmet, så de möter alltid upp en hemma, för "jag lämnar ju aldrig hemmet" som Lilla sa. Det är fortfarande tanken...vi ska inte kunna lämna hemmet. Vi ska vara hemma och inte göra någon nytta och om vi gör det så är vi duuuktiga. Vilket ju såklart resulterar i att det blir exakt så. För samhället vill ha det så och vi gör att det blir så. Vi håller oss undan för we'd just better. För vi finns inte. Det är liksom inte ens diskriminering, för då måste vi finnas först. Det gör vi inte. Och det här är inget nytt, det fattar jag också, men när jag hör rubriklåten bara slår det mig. "Du tror jag finns först när du ser mig", sjunger Sofia. Exakt så. Varje gång jag får frågan "men hur kan du läsa på facebook?" undrar jag vad fan de trodde innan. De måste inte veta, det förväntar jag mig inte, men att de blir förvånade. You guys, hela samhället är online nu, tror ni inte att vi kan vara med? Nej just det, ni tror inte att vi är med i någonting. Vi bara gör någon cooool sport ibland så att ni ska titta på oss och säga "wooow vad hen kan, ändå!" Men att bara vara en person räknas inte dit. Det räcker liksom inte. Vi måste göra ett performance för er. And we do. Vi klättrar och sjunger och spelar piano och åker skidor och vi håller jävla på. För vi måste "bevisa att vi kan!" fast vi måste ju inte alls det! Kan vi bevisa att vi finns istället? Är inte det bättre? För vi finns. Det är bara det att ingen har fattat det än.