hopelosthead

Hittade den här texten, eller dikten eller nåt, nyss och skrev klart den. Hade glömt att jag skrev den öht.

Jag har hamnat i en värld där folk väljer sina egna namn. De sparkar sönder väggarna, dansar in genom dörrarna, bestämmer vart de ska. De måste ingenting. De säger fuck det här, de säger nu jävlar händer det, de säger Henrik Finn Sam Kitiara…de skriver under pappret och vi hyllar dem. Vi ger varandra nya namn, nya ansikten, nya pronomen. De säger jag är ingen tjej, jag är ingen kille, jag är en kraft. Jag hyllar dem och jag förstår. Fast jag heter emma och använder hon / henne-pronomen förstår jag. Jag är inte heller en tjej, jag är två.

Jag önskar att det fanns ett ord. Ett sånt där vackert queer-ord, som får oss att känna oss som superhjältar. Ett att skriva med textilfärg på en tröja och bo i. Det finns inget sånt ord. Inget nytt namn att byta till. Jag har mitt jävla namn så mycket att jag har det två gånger. Emma och Emma.

Jag hade en rysk docka när jag var liten. Jag älskade att leka med den. Plocka ut och sätta in de olika figurerna. Följa mönstren på dem med fingrarna. Sjunga små sånger om dem. De fick nya namn varje gång.

Så vi kan säga att jag är en rysk docka. Det kan vi skriva på tröjorna. Jag är inte en tjej, jag är två, och kanske finns det fler delar där inne. De kanske också heter Emma, eller så heter de något helt annat. Det enda jag vet är att jag vill känna mig som en superhjälte när jag tänker på dem, för det är jag. Det är vi.