hopelosthead

Rubriklåt: Too many friends med Placebo, som basically handlar om hur cray sociala medier är

Så, en lite kul grej i mitt liv (som i en inte alls kul grej i mitt liv) är att min messenger inte fungerar. Alltså, messenger på mobilsidan på datorn fungerar inte. ”Vem fan använder den?” Well, I do. Och nu försöker jag lära mig den ”vanliga” datorversionen och skickar allt fel och allt är bara kaos. Och det är väl kanske en lite larvig grej att blogga om, men alltså…ensamheten jag känner över det här är enorm. För några månader sen slutade min version av twitter att fungera och jag har försökt lära mig den vanliga (nu går det ganska bra men det är fan inte kul). Jag måste inom kort köpa en ny telefon och lära mig den.

Ochliksom, detta hade kunnat vara okej. Jobbigt, men okej. Meeeen det är en pandemi samtidigt. Jag får inte träffa folk som jag vill. Jag brukar ha minst fem messenger-konversationer igång varje dag och på så sätt håller jag igång mina relationer när jag inte träffar folk. Så vad är det ens tänkt att jagska göra nu? Vavava? Är liksom tanken att jag bara inte konstant ska prata med folk? Har andra det så?  Som sagt så känns detta lite löjligt, men jag blir så sjukt stressad över tanken på att hela tiden behöva anstränga mig för att prata med mina vänner. Att det inte ska komma natural as breathing. Och det fick mig att inse hur fruktansvärt beroende vi är av väldigt små saker. Liksom när som helst kan ju tex spotify eller facebook eller varför inte den här blågen bara bestämma sig för att inte fungera med Ingmar. Och vad gör jag då? Ingenting, för det finns inget jag ska göra. Hur läskigt är inte det? Och det var typ bara det jag skulle säga, just hur fuckade vi är om någonting går åt helvete. Som det gör nu, alltså. Så eh, låt mig träffa folk plz?