Kan du ta mina dåliga sidor, vet att nån måste få allt
För ett år sedan, eller ja ett år sedan igår, gjorde jag det allra värsta jag har gjort. Jag slog sönder allt jag kunde slå sönder, och en del av det är fortfarande trasigt. Det får det kanske vara. Det får kanske vara okej. Jag hade ingen aning om att jag skulle göra det, hade inte tänkt på det ens. Minns en throwaway-kommentar i oktober när vi tömt en vinbox, men det var inget jag reflekterade över efteråt. Jag var ju lycklig. Och det var jag, det var ingen egentlig varningsklocka det jag gjorde, inte som alla försöker få det att se ut i media när sånt görs. Men något var det. Jag hade inte hört låten ”forever…is a long time” med halsey då, för den släpptes en månad senare ungefär, men det som hände var skiftet mellan d-dur och d-moll i den låten. ”…get the colors just right…just right…just right”, mumlar hon och när pianot glidit över vrålar hon ”what am I thinking? What does this mean? How could somebody ever love me?”
Så jag slog sönder allt, så att det inte skulle råka bli bra och sen slå sönder sig själv. Jag är så van vid att behöva göra slut med folk som egentligen verkligen borde göra slut med mig att jag till och med försöker göra slut med folk jag inte vill göra slut med och som inte vill göra slut med mig. Så jag gjorde det mest drastiska jag kunde komma på, eller snarare, jag gjorde det som erbjöds mig. Så var det ju. Jag satt mittemot och accepterade och gick in i något som kändes annorlunda. Något som kändes som jag trodde att det skulle kännas. Det blev inte som jag tänkte, det blev något annat. Och jag känner inte som den där frågan halsey sjunger längre.
Jag känner mig som Alice B istället. Fortfarande oftast vemodig, men frågan i rubriklåten har ett svar: Ja. Du kan ta mina dåliga sidor, att jag sitter uppe och knattrar på nätterna istället för att sova. Och jag kan ta dina, att du drömmer mardrömmar och väcker mig. Ingenting i världen gör mig lyckligare än att du vågar väcka mig. Och om jag skulle må dåligt nu skulle jag kunna väcka dig också. Men jag gör inte det. För det var först nu jag kom på att det var ett år sen. Det betyder ingenting längre. Eller jo, det betyder massor, det är inget att glömma bort. Men jag är inte det som hände. Vi är inte det som hände. Vi är att ligga nära och skratta åt poddar, att krypa ner till den andra och säga ”du är varm” som att det är en nyhet, att förstå vad den andra behöver. Somebody could love me. I could love somebody. Jag är inte rädd att slå sönder det längre. Du kan ta mina dåliga sidor när jag börjar gråta för att jag inte fattar diskmaskinen. Jag kan ta dina när du gråter för att vi inte är helt överens om något. Vi kan hantera det. Och nu ska jag gå och lägga mig bredvid dig och se hur mycket du har rivit bort lakanet sen jag gick upp. 2020 är inte ett helvetesår för mig. Förlåt allihop men 2020 har varit ett bra år för mig.
