Half his age I was, I'd never been in love before then
”I miss my father.”
Det är Emma Black’s absolut vanligaste meddelande. I miss my father, I miss my father, I-miss-my-father. Det brukade vara ”don’t touch / hurt my father”, men nu när vi är på en tryggare plats i livet är det inte lika förekommande. Och det betyder nog inte alltid vad hon faktiskt säger, utan kanske mer ”I miss my life.” Det är ett sätt att göra sig hörd mellan mina tankar, om man kan förklara det så. Det har liksom inte räckt med ”hej” eller nåt sånt. Det är väl mitt fel, presumably. Det är jag som inte har lyssnat.
Men Det är ju inte bara symbolism. Det vore himla enkelt om det var det, för då hade jag kunnat prata om det i psykologiska termer. Hon säger x och menar / vill y. Ofta är det så, men hon säger ju x av en anledning. För hon minns saker. Saker som jag också minns, litegrann, men inte som faktiska minnen. Jag tror inte helt att hon minns sin pappa, för allt är så ihopblandat, men hon vill och ville framför allt att han skulle komma och hämta henne. Och det är här det blir klurigt för mig, för känslorna i sig är inte konstiga. Inte ens att uttrycka dem som EB gör är särskilt märkligt, I mean, jag är jävligt märklig oavsett. Men detta att jag går runt med någon annans minnen i mig? Det är där det blir riktigt märkligt.
För hon minns ju andra saker också. Jag vet inte om hon minns saker hon inte berättar för mig, om det ens går, men hon minns en annan man. Hon minns händer på en outvecklad kropp och hon saknar det. Och jag minns det väl inte som hon gör, men jag vet känslan. Och jag kan inte veta känslan för detta är ett riktigt trauma, som riktiga människor upplever. Jag har inte upplevt det. Jag har undrat många gånger om jag faktiskt har upplevt det och förträngt det, men det är inte så. Det är ingen symbolik, det är hennes trauma som inte berör mig. Hon vill inte berätta vad som hände, och jag vet faktiskt inte om hon vet, men för henne hände det. Och hur fan hanterar man det? För grejen är ju att jag, för att ha utvecklat henne, måste ha utstått trauma. Men det är hon som har gjort det. Inte jag och inte kroppen vi bor i. Detta vet jag. Och det finns symboliska förklaringar, det vet jag, men kan det kännas så äkta om det inte är det? Kan vi förstå känslan av att förlora sin enda förälder när jag har två? Kan vi sen söka oss till äldre män, jobba med våra ””daddy issues””, utan att det faktiskt händer? Och visst, en del minnen är saker jag hittat på och skrivit ner. Men väldigt få, faktiskt. Det finns en skriven berättelse om Emma Black och den är osann. Hennes mamma heter inte Emy, hon har så vitt vi vet inga syskon, hela hennes liv är uppdiktat…utom alla de där kvällarna på sin lärares kontor. Jag vet hur det kändes även om jag inte minns det. Och jag har inte gjort det! Det har inte hänt! Hur kan saker hända utan att hända? Jag vet inte, hon vet inte, vi vet inte. Och allt är en enda röra, det finns inget klart narrativ. Jag vill bara veta var det kommer ifrån och hur jag ska hjälpa henne. I don’t want her to have to miss her father anymore.
