hopelosthead

Rubriklåt: re:konstruktion med Sofia Janouk och nån dude som jag inte kommer ihåg

 

Vet ni vad det värsta med att ha psykisk ohälsa är? Det är inte själva symptomen, eller relationerna man fuckar up, eller alla möjligheter man förlorar. Eller det är kanske allt detta, men: Det värsta är att man kan bli sämre. När som helst och, ännu läskigare, hur som helst. Ens hjärna är ju redan upfuckad, så vad säger att den inte kan bli mer upfuckad? Det är ännu värre i en bra period, sjukt nog, för då känns det liksom som att den tar ny sats. Sjukt: ja. Men sant. När jag drömmer mardrömmar är det sällan att någon dör eller typ att jag blir jagad (aparently that's a thing). Jag drömmer att jag får psykoser, att jag får panikatacker eller, som idag, att jag blir helt inkapabel att göra saker. (Tack venlafaxin ditt jävla as, drömmarna när man glömmer den är vidriga) För det är ju inte jätte-osannolikt att jag helt tappar förmågan att gå upp ur sängen. That does in fact happen to people. Jag sover redan 12-14 timmar per natt, varje natt om jag kan, och liksom...då är det bara tio timmar kvar. Det skulle kunna eskalera. Eller så skulle mina ätstörningar kunna eskalera, eller vad som jävla helst. Och visst, det är ohälsosamt att tänka så. Carpe fuckin diem var glad när det är bra osvosv. Fast då är man fan dum i huvet tycker jag, för jag vet ju att de bra perioderna är just perioder. Den kan sluta närsomhelst. Den kan sluta idag. Yeah. Försök vara glad när man har det så.

(Vanligt inlägg om nån timme, när jag har popped my pill lol)