hopelosthead

Rubriklåt: Vi är för alltid med Kent, som känns som en eminent queer-låt!

 

Sååå jag vet inte om ni veeet detta, men jag är så att säga lesbisk. Skoja, det vet ni. Men under min långa och störiga resa mot lesbiskheten hamnade jag konstigt nog lite utanför resten av queerheten. Jag kunde liksom inte relatera till andra queers, för jag var så lesbisk och liksom o-queer. Men jag tror inte att jag känner så nu? För jag är en i en enorm grupp människor och det är så jävla magiskt. Jag känner det nu när jag har varit med Alex och typ guidat hen i queerhet. "Nu är du ickebinär", sa jag, "och jag kan hitta stället för asexuella och rromantiska om du vill". För hen har liksom inte varit en del av det där.

 

Och tänk liksom att ha känt något hela livet, nåt man inte kan förklara, och så finns det ett ord för det! Så finns det andra som känner likadant! Jag känner likadant i system-communityt: Det som har varit mitt konstigaste och fulaste, det finns folk som förstår! Det finns ett språk för det! Det är ju för fan så man kan gråta. Vi har ord för vad vi är, allihop, och om vi inte har det får vi skapa det. Vi får och vi kan och vi vill. Jag ville nog bara säga det? Just att alla saker får finnas. Jag en kompis som är tjej och heter Henrik. Fattar ni det eller? Man får! Iiiiii!