hopelosthead

Rubriklåt: Fröken normal med Maud Lindström

 

Det är en sån där natt. Allt är trassligt och läskigt. Alla är monster. Allt är kallt och otryggt. Så jag låtsas att jag är trygg, gastar fram svartvitheter för att dölja att allt jag vill i världen är att skrika. Skrika och gråta och sparka och vägra. Man får inte vägra livet tydligen. Man måste sitta där och titta på när folk gör misstag, när man själv gör misstag, när allt fuckar ur. Man ska bara hantera det. Utan att gallskrika. Och man ska inte länka samman sig själv med någon annan men jag kan inte inte göra det. Och när jag väl har länkat samman mig med någon kan jag inte förstå att det är i mitt huvud. Jag vill bara vara trygg hela tiden, men det kan jag inte vara för alla är...andra! Alla är långt borta och kan bli arga och kalla och monstriga! Det finns ingen som bara är mjuk och varm och trygg! Ingeeeen! Och hur fan kan man leva då? Det kan alla tydligen! Men jag får paniiiik! För plötsligt bara påminns jag om hur jävla kall världen är och då är jag på ruta 1. Bara sådär. Och det är ju såklart inte sant, men det känns sant. För det är en sån natt. En trasslig, monstrig natt. En när jag behöver att någon håller om mig. Det gör ingen. För jag är vuxen nu tydligen. Det är jag inte. Tycker jag. Vad jag tycker är irelevant. Godnatt.