hopelosthead

Rubriklåt: Statue med smith & tell (jag tycker också grammatiken är lite weird i rubrikraden)

 

Igår fick Stella en ny medicin. En som kanske ska hjälpa mot mardrömmar. Det är inte det den är till för, men den kan funka så. Om vi har tur. Det blir ännu en daglig tablett till listan. Den listan är väldigt lång. För lång, kan man tycka. Till och med jag är orolig. Men jag förstår verkligen att hon inte säger nej. För kanske, kanske är det just den här medicinen som gör att det känns bättre.

 

För man tar ju inte mediciner bara på kul. Men alltså, folk verkar typ tro det? Att om man bara satte ut alla mediciner, allt "onaturligt", så skulle man må bättre. Speciellt om vi pratar psykofarmaka. "Man blir en zombie av det", säger alla. "Det är din medicin som gör att du sover så mycket". Fast det är det ju inte, för jag började kaos-sova redan innan. Om något gör faktiskt den här medicinen att jag sover mindre, eftersom jag inte somnar på nätterna. (Det är alltså inte en positiv grej, jag bara säger.) Och jag mår ju faktiskt himla bra nu. Jag mår inte som jag ska men jag mår bättre. Och vet ni? Det är inte "färre toppar och dalar". Folk som fucking tror det får mig att flippa ur. Om du känner att du tappar kontakten med dina känslor på ett jobbigt sätt av din antidepp, byt antidepp! Det ska inte kännas så! Och sure, det är ganska batshit att jag tar en tablett som får mig att må skit om jag inte tar den 1 dag. I agree. Men vad är alternativet? Att inte kunna röra mig av ångest? Inte kunna äta? Då är det fan värt det.

 

Och nu när jag ändå är inne på ranta-om-mediciner-spåret måste jag prata om folks förakt för kunskap om läkemedel. Så fort jag nämner ett läkemedel kommer någon och suckar för "jag kan för mycket om det där" och "borde inte tänka så mycket på det". Men...tror dessa människor att läkare kan det här? Well, they actually rarely do. De kan inte tillräckligt mycket och vägrar erkänna det. Min läkare på vc trodde att man inte kunde kombinera två antidepp. Fattar ni hur vanligt det är att göra så eller? Och att få en psykläkare att bry sig är ju...inte det lättaste. Om de ens kan något. Din egen vård är ditt eget ansvar, både vad gäller diagnos och medicin och allt annat. Det är du som måste kunna vad som är fel och sen hoppas att läkaren låter dig säga det utan att skälla ut dig för att du har googlat, för hen kan ju sitt jobb! Fuck no. Så jag måste kunna vilka typer av mediciner jag skulle kunna behöva och varför. Vad som skulle kunna vara den där mirakelmedicinen. Ingen annan kommer göra det åt mig och de som kan ge mig råd är andra sjuka som kämpat med samma saker. Det är inte bra men det är sant. Så till slut står man där med den långa medicinlistan och hoppas att man gör rätt. Något måste ju hjälpa.