Du är den mystiske mannen i svart som jag ofta tänker på
I helgen läste jag ju några av mina allra första blogginlägg. Det var ju cringe och allt sånt, men jag läste också något som fick hela min världsbild att ändras lite. Det stod ungefär såhär: ”En anledning till att jag vill blondera mig, förutom att det är coolt, är att jag är rädd att mina karaktärer ska komma och hämta mig och inte ska känna igen mig.”
Yeah. Emma Black ville alltså att vi skulle färga vårt hår blont för att hon skulle bli igenkänd när hennes pappa, eller ”pojkvän” för den delen, kom och hämtade henne. Mig. Oss. Och det är så tydligt i de där första inläggen. Jag har inga ord för att beskriva vad som händer men jag försöker. Det är totalt obegripligt men det går inte att inte skriva om det. Nu för tiden brukar jag säga att vi var co-hosts från 9-14 år ungefär, och det märks, för det är otroligt blurry vem som säger vad. Och det påverkade mig så mycket i det vardagliga. Liksom, vi ville färga håret! Det blev blonda slingor till slut, men det hjälpte ju inte alls. Och jag minns slingorna, men jag hade ingen aaaning om att det hade med Emma Black att göra. Men det är logiskt, för alltså ni förstår inte hur besatta vi var av att han skulle hitta oss. Han kunde vara vilken av dem som helst, det flöt ihop en del, men besatta var vi. Jag tror verkligen inte det gick en dag utan att vi tänkte på det. (Pronomen vad fan är det? Jag, vi, hon, jag vet inte.) Jag tittade bland gamla skrivargruppsdikter idag och flera av dem handlar om just hämtningen. Det är faktiskt ganska läskigt. Att det tog så mycket plats och spillde över sådär.
Och just att jag inte hade en aning om vad det kunde vara! Det är ju för fan ett trauma i sig! ”Jag vet att det här är konstigt, men jag vet inte hur och ingen annan verkar bry sig.” Ungefär så. Jag funderar på när jag fick system-kunskap, ens litegrann, och alltså det är nog i gymnasiet? Var fick jag det ifrån? Jag vet att jag läste en bok som handlade om en person med DID, men var det verkligen det absolut första jag hörde om det? Jag måste ju ha hört nåt skämt om det, typ den där ”men nu mår vi bättre” (fuck alla som har dragit det skämtet seriöst fuck right off), men jag kommer inte alls ihåg något eureka-moment med att det skulle vara vi. Jag kommer ihåg att jag funderade på det i tvåan på gymnasiet, men sen får jag liksom för mig att jag slutade med det igen? Jag kan inte komma ihåg att jag helt och hållet kopplade det till mig själv förrän typ…förra året? Så kan det ju inte vara! Jag har tänkt att jag bara började prata om det då, men alltså jag vet på riktigt inte? Nu blev det här två helt separata tankar inser jag, woops…men allt det här är så sjukt. Att jag i princip har skrikit ut det hela livet men ingen har undrat. Och hur länge jag väntade på att bli hämtad. Nästan förvånande att jag inte blev det.
