hopelosthead

Rubriklåt: Na na na na med Movits! och timbuktu

 

Jag har ju pratat i bloggen innan (januari) om att man kan bli vad man vill och att myten om att man inte kan det är sjukt skadlig och störig. Man kan bli hur bra man vill på nåt, man måste bara anstränga sig. Detta vet jag ändå en del om. Men vet ni vad jag vet jättemycket mindre om? Jobb. Att arbeta. Ganska många jag känner som tidigare drömt om något "kreativt" som sen säger saker som "jag skulle vilja ha lite mer säkerhet, så jag ska nog utbilda mig till x, det är väldigt stabilt". Och jag blir verkligen helt stäld varje gång! För liksom, ja. Säkerhet är kul. Man får en lön varje månad, den är bestående, du jobbar vissa specifika tider varje dag. Det låter ju kul. Som en utopi.

 

Alltså, det låter lika sjukt för mig att ha ett fast jobb som typ...att åka till månen. Det har gjorts, vissa gör det, men det är ju helt bananas att tänka att jag skulle göra det! Liksom ja det vore nice att få pengar varje månad, men det kommer aldrig hända så jag tänker inte ens på det. Så ser jag på livet. Det är ju helt fel! Jag hade ju kunnat skaffa ett jobb och ha det jobbet. Men jag kommer inte hända. Därför glömmer jag hela hela tiden bort att andra kan och vill det. Att de väljer trygghet framför konst. Inte för att det är tråkigare eller så, utan för att jag inte tror att det går. Det är så orimligt höga trösklar att man inte ens orkar försöka gå över dem. Men det tänker ju folk om det jag gör! "tänk att du har skrivit en bok" "ja men vad ska jag annars göra? Ha ett jobb? Hahahahahaha kul skämt!" Verkligen itne ens syniskt utan bara förvirrat. Det är en så sjuk världsbild. Var har jag ens fått den ifrån? Jag förstååår inte! Alla andra förstår ju vad jobb är men jag fattar inte. Jag fattar bara och endast att skriva böcker. (Det gör jag ju inte ens. woops.)