hopelosthead

Rubriklåt: Självmedicinering med Hurula, för Hurula förstår ofta vad som pågår faktiskt

(sjukt kryptiskt mush, oklart på alla sätt)

 

Ibland tänker jag att nu, nu får det räcka. Nu har jag oroat mig tillräckligt. Nu är allt lugnt och inget kaos lurar runt hörnet. Men så är det ju aldrig. Det finns ingen kvot för kaos per person som jag ofta får för mig. Det är faktiskt nästan tvärtom, kaos dras oftast till samma personer. Det är aldrig slut. Jag måste oroa mig och vara på helspänn i år efter år. It does not end. Och problemet med det där oroandet är att det gör alla andra känslor så jävla förvirrade. De där andra känslorna som kanske egentligen borde ta mer plats. Såna som ilska, irritation och sårade känslor. Frågor som "tycker du ens om mig?" och "vet du ens vad som händer i mitt liv?" blir irelevanta. Och de är ju också det, för jag berättar inte vad som händer i mitt liv. Det är ju inte ditt fel. Det kanske inte ens finns något att berätta, jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag sitter här och undrar hur det går samtidigt som mina egna ångestnivåer skjuter i höjden och det är precis som vanligt. Vi kommer aldrig att vara på samma nivå. Det är inte ditt fel. Det kanske är mitt, lite, I'm not sure. Och det var inte ens det här jag ville prata om. Jag ville prata om att jag är trött på kaoset för att jag vill att du ska må bra nån jävla gång. Jag ville prata om att du förtjänar lite jävla stabilitet och inte fler jävla idioter som ska förstöra allt. Det blev inte det jag pratade om, men det är också sant. Allt är sant samtidigt. Jag borde fan få betalt för att skriva mushar om oss at this point, det har blivit många. Denna var inte en av de bättre. Men ja. Shit is weird.