hopelosthead

Rubriklåt: Reasons I drink med Alanis Morisett

 

Igår satt vi ute på balkongen och rökte. Folk pratade om när de började röka, när de började dricka, och varför. De ville bedöva sina känslor, sa dem. De gjorde sina föräldrar, sa dem. Sen bondade flera över att gömma sina pappors ciggpaket. De pratade om missbrukande föräldrar och alla verkade förstå varandra. Och jag...bara satt där. Skämtade om att japp mina föräldrar är gifta med varandra och de dricker lagom mycket och jag kände ingen vuxen som rökte under hela min uppväxt. Jag försökte låtsas att jag tyckte hela grejen var lite kul men jag ville bara springa därifrån. För där satt jag med riktiga trauma survivors och jag förstod inte ett jävla ord de sa. Jag försökte jämföra med mitt liv och nästan allt jag sa var fan laughable. Alla sa "det är okej, alla har olika trauman" men jag har fortfarande inte riktigt hittat mitt? Fast jag vet att jag har det, för jag mår vidrigt och har en massa random traumasymptom, men...jag förstår inte varför? Det här är människor som slitits ut, slagits sönder, slipats till sitt hårdaste och jag vet fortfarande ingenting om någonting. Jag är ingenting jämfört med dem. "Jag ska inte jämföra med andra" well I do because I have to. Jag växte upp som den värsta preppy bitch och ändå försöker jag sitta med de alternativa traumakidsen och passivröker deras cigg för jag röker inte ens. Och såklart är det bra att jag inte röker. I do get that. Men jag känner mig bara som en sån klump när jag hör dem prata och inser att wow I don't know shit. Och ändå mår jag skit nästan jämt. Det är mörkt. Och ganska ointressant men I had to say it anyway. Godnatt.