hopelosthead

Det är shuffle-dags igen i mitt life denna månad! En shuffle är alltså när man sätter på random spellista på shuffle, döper texten man skriver till den första låten som spelas och sen flödesskriver tills låten är slut. Det blir oftast mest skit, men här är några från första halvan av september som blev ok. Lämnar allt som det stod, inklusive stavfel och sånt jag vill ändra såklart.

 

2/9

Kungsholmens hamn

 

Vi kör sakta. Eller kanske inte sakta, egentligen, men det känns så. Mamma kör hela vägen och jag förstår det inte då, men pappa kan inte köra. Vi lyssnar på Melissa Horn och pappa borde kanske be oss stänga av men han är för snäll. Vi kör och skriken från huset vi precis lämnade stannar i mitt huvud. Att en vuxen man, med så mycket stolthet, ropar av smärta är något jag aldrig varit med om tidigare. Inte efteråt heller. Vi kör och när som helst kan samtalet komma. Det tar bara någon timme att köra hem, tre och en halv, men det känns som längre. Vi hinner vara hemma i några timmar innan samtalet kommer, men kommer gör det. Vi såg honom på hans sista dag. Jag kände ingenting. Vi hade nyårsfesten som planerat. Allt gick vidare.

 

4/9

Old men young women

 

Det var inte alls som ni tror. Jag var inte nån slags trofé. Vi var lika viktiga för varandra. Han höll om mig när jag var ledsen och jag höll hans hand när det kändes svårt. Det skulle inte funka, det skulle inte bli en sagoromans, men det var aldrig målet. Han ville inte ha mig på det sättet. Jag ville ha allt men jag hade inga ord. Vi låg tysta bredvid varandra och tänkte på vad som helst, allt var så varmt och tryggt med honom. Han visste allt om mig. Allt om var jag kom ifrån. Han borde kanske inte ha berättat allt för mig, men han vågade och jag lyssnade. Jag älskade att lyssna på honom. Jag kände mig vacker, rolig, viktig. De säger att det var ett övergrepp, att han skadade mig. Så var det nog men jag minns det som bra. För jag fanns och nu finns jag ingenstans. Jag är ett skämt, en bisats, en eftertanke. Han tog hand om mig, jag tog hand om honom, vi var aldrig varandras eftertanke. Jag undrar om han saknar mig. Jag undrar var han är.

 

6/9

Ghost train

 

Vi går mot huset. Fort. Hon jag redan har glömt namnet på visar vägen och ser ut som om hon helst ville vara någon annanstans. Huset ser ut precis som alla andra hus där lyckliga människor bor. Lagom stort och med trädgård och allt. Fönster där det lyser. Allt är helt. Hon jag glömt namnet på plingar på dörren och min nya ””fostermamma”” öppnar.

”Hej! Det är du som är Anna?” säger hon, som en fråga. Jag nickar. Soc-tanten får sköta snacket. Jag kikar in bakom ””mamman”” och ser två barn stå och titta på mig. Ett är mindre och en pojke, det andra en flicka i min ålder. Hon tittar på mig under lång lugg. Hon tror säkert att vi ska bli kompisar. Vi kommer inte bli kompisar.

”Har du några frågor till helen, Anna?” frågar soc-tanten.

”Det kan vi ta sen”, säger Helen, ”när du känner dig mer hemma.”

Jag fnyser. Det bara slinker ut. Lol jag kommer inte känna mig som hemma hos såna som er.

 

13/9

You need me, I don’t need you

 

Han ser inte direkt ut som en clown. Han har inte näsan. Istället är han rufsig och liksom alltid lite

hukad. Förutom när han sjunger. Då rätar han ut sig och flinar nästan läskigt. Det är då folk kallar honom clownen, men jag tycker jokern är bättre. Han dansar och sjunger och jag fattar inte hur han vågar. Jag älskar ju det jag också. Jag sjunger stämmor och dansar framför spegeln. Ibland lyssnar jag på honom på soundcloud och sjunger med honom. Dansar hans steg, som med en stjärna liksom. Hans låtar är ju så jävla bra och jag kan inte hjälpa det! Jag tänker på honom hela tiden och han vet inte att jag sjunger lika mycket som han. Jag vill vara hans, kyssa hans mun mitt i sången och det får ingen någonsin veta. Verkligen ingen, för han är clownen. Jag ska vara kär i Julian eller Felix, men det är jag inte. Har aldrig fattat grejen. Jag vill vara med clownen. Sjunga med honom och alltid må bra. Alltid.

 

15/9

Strangers

 

Hon röker marboro nu. När hon var min var det blend, eller ibland lucky strike när hon ville vara lite retro. Hon står lutad mot husväggen och ler. Jag minns när hon log så mot mig. Nu är det killen i keps som får det där leendet. Det är för honom hon ser ut som en ny Mona-Lisa, eller…det är för överanvänt. Snarare ett helt nytt konstverk. Hon har flätat sitt hår, eller kanske är det Nina som gjort det, och röken ringlar sig från ciggen. Jag vill gå fram och säga hej, berätta om allt som hänt mig sen sist, men inget har hänt mig sen sist. Inget mer än det vanliga: skola, jobbet på max, vännerna, serierna jag ser. Hon har levt två hela liv sen sist vi sågs. En tjej med dreads kommer ut och leendet riktas ditåt. Då ser hon mig i ögonvrån. Jag vill att hon ska rycka till, men det gör hon inte. Hon hälsar på tjejen i dreads. Inte på mig. Jag finns inte.