Utdrag från min september-shuffle dle 2
19/9
Girls
Jag tror inte att hon vet att jag vet, men jag vet. Jag ser hur hon tittar på mig. Det gör pojkarna ofta, tittar sådär, så jag vet ju att det är det hon gör. Lilla Beatris, tänker jag, hur ska hon klara sig om hon inte själv förstår? Och jag kan ju givetvis inte säga något. ”Beatris, jag ser att du tittar på mig, har du tänkt på att du kanske är intresserad av tjejer?” Det går inte. Så jag ser Beatris bli ihop med Max, göra slut med Max, bli ihop med Johan, göra slut med Johan. Matilda tittar på Beatris som Beatris tittar på mig, men det märker hon inte. Jag skulle vilja hinta, men jag är lärare och borde inte vara så investerad i tolvåringars kärleksliv. Men det är ju svårt när de är så…iögonfallande. Jag vet ju att Beatris tänker på mig när hon ska sova. När låten kommer är det inte en förvåning för mig. Jag spelar den för min fru.
22/9
Be the one
Vi ska cykla till Lomma, för det har Sanna bestämt. Hon frågade inte oss andra om vi var taggade på det, det var bara det vi skulle göra. Okej då, sa vi, och då hade hon redan börjat fota med hashtagen #Lommalife20. Så vi cyklar dit och min cykel är lite trasig men jag säger inte det till Sanna så jag cyklar vidare fast det gör lite ont i benen och det rasslar i cykeln. Caroline undrar om det är jag som rasslar och jag skakar på huvudet men hon suckar åt mig. Sanna ropar att vi sölar och måste skynda oss hallå! Så vi skyndar oss och cykeln rasslar och plötsligt har jag ingen cykel under mig längre och jag flyger över vägen och in i buskarna. Jag skriker till och taggarna river upp armarna och Caroline stannar och kollar hur jag mår men jag vet inte riktigt hur jag mår? Cykeln ligger i en hög på vägen och har gått sönder helt och Sanna ropar att nu får vi komma. Det kan bli svårt men det säger jag
25/9
Who really needs who
Om jag skrev ett brev, tänkte han, då kanske mina känslor skulle bli mer tydliga. Alla på psykologprogramet brukade nämna det, det där att skriva ett brev man inte skickade. Bara för sin egen skull. Så han skrev ett brev. Ett långt brev, som han tänkte slänga direkt efteråt. Det var viktigt och långt och sant och väldigt väldigt ärligt. Och han glömde slänga det där brevet, Julian ringde på och hans mamma släppte in honom och Julian gick in på hans rum. Han var inte där just då, men hans mamma var så van vid Julian att hon inte ens brydde sig om att han gick in. När han kom tillbaka från toaletten läste Julian brevet. Eller nej, insåg han, Julian höll i brevet som han redan läst. Han slängde det i hans ansikte och skrek att han var en äcklig bögjävel och att alla i skolan skulle få höra det på måndag. Julian spottade i hans ansikte och sprang ut ur huset. Han skrek efter honom att komma tillbaka, för det var inte sant, inte egentligen, det var inte som han trodde…men det var för sent. Brevet låg kvar på golvet framför honom.
27/9
Cardigan
Vi går genom äppelodlingen. Den som farmor var så stolt över.
”Vad är det här för äpplen egentligen?” frågar Alva. Jag berättar om alla sorterna och Alva lyssnar.
”Jag har aldrig hört talas om någon av de där”, säger hon.
”Det är för att du inte vet nåt”, säger jag och drar i Alvas hästsvans.
”Du får lära mig bättre då”, säger hon och skrattar. Hoppar undan. Jag försöker minnas om det någonsin har känts så här lätt med någon annan? Jag tror verkligen inte det. Alva och jag, det är som om vi alltid har känt varandra.
”Så sjukt”, säger jag, ”att du inte har varit här innan. Det känns som om det är din farmors äppelodling också.”
”Det är det ju”, säger Alva. ”Det var bara ingen som visste om det innan.”
”Hade du ingen farmor innan då?”
”Jo, men hon dog innan jag föddes. Tror jag. Pappa pratade ju inte med sin familj.”
”Opappa”, rättar jag. ”Pappa är pappa.”
”Det tycker inte han.”
”Han borde.”
