hopelosthead

Rubriklåt: Kungsholmens hamn med Melissa Horn, mest pga den sorgligaste låten jag vet

(Lilla, läs inte detta om du inte är redo okej)

 

Jag väntar på att telefonen ska ringa. Eller att ett meddelande ska komma. Jag, som är världsmästare på att glömma bort allt hemskt, kan inte fokusera på något annat i mer än minuter. För vilken jävla minut som helst kommer jag att få veta att en av de bästa människorna i hela världen inte finns längre. Och jag skojar inte, hon är verkligen en av de bästa. Så rolig och kreativ och snäll och trygg. Knäpp och lite galen men också så jävla stubborn och ambitiös. Omhändertagande utan att bli smothering. Verkligen som en extra mamma för mig. Och när som helst kommer samtalet om att hon inte finns längre.

 

Och då är det ändå inte ens synd om mig for shit. Men min fucking lillasyster kommer ha förlorat sin mama, eller har egentligen redan förlorat henne. Hur hanterar man ens att sånt får hända? Det går inte! Att vi aldrig ska sitta i västris och dricka vinofino och sjunga little jinder. Aldrig ska tramsa på en bar och förlora i musikquiz. Aldrig åka till Madrid och sola och prata ohemmat bebisspråk för att ingen förstår oss. Hon fick aldrig träffa min tjej. Hon skulle förmodligen säga "du tar hand om vår Emma, då gillar vi dig" eller något liknande. Men det blir inte så. Och vem ska ta hand om Lilla hallå? Okej okej hon har två föräldrar kvar men ändå! Vem ska komma med yoghurt och glass när hon är sjuk? Vem ska hon köpa klänningar med? Vem ska hon retas med? Det går inte ens att tänka på. Eller formulera sig om, for the record, känns bara som jag nämner trams och inget viktigt jag vet inte. Mest bara väntar jag. Försöker att inte tänka på att jag inte får vara favojitbebbe mer. Försöker att inte känna skuld både när jag är ledsen och när jag inte är det. Väntar.