Ett minne
Vi åker till Turkiet. Vi är nio år, men ska snart fylla tio. Det är mitten av maj och vi och vår syster har fått ledigt från skolan. Kanske är det i anslutning till någon långhelg, så att mamma och pappa slipper ta mer semester än nödvändigt. Vi är mitt uppe i något viktigt, men det är svårt att förklara. Så vi är mest tysta. Sitter bredvid mamma på planet och säger inte ett ord på hela resan. Hörlurar tryckta mot öronen.
Alla inkastare talar svenska. De ropar ”tjena tjena!” och berättar vilken del av Sverige de bott i. De fastnar för oss. Vi vet att de tycker synd om oss, men det skrämmer oss. De ger oss smycken och lär sig vårt namn. Ropar det efter oss när vi går förbi nästa dag. Vi säger att vi inte vill gå förbi där fler gånger och vi tror att vi faktiskt inte gör det, men de andra skrattar åt hur rädda vi blev.
Vi ligger vid poolen. Hörlurar mot blött hår och solbrända axlar. Paniken stegrar. Högtalarna spelar Carola och vår syster vill leka i vattnet. Vi försöker. Vi köper stora glassar till lunch med henne och försöker verkligen. Men vi är inte där.
Vi borde vara tacksamma. Borde skratta och prata och vara i världen vi är i, världen där vi kan åka på en resa med vår familj. Men den andra världen håller oss fångna och vi kommer inte loss. När de andra vill gå ut och äta vill vi sitta kvar på sängen och klamra oss fast vid hörlurarna.
Vi har åkt till en strand i närheten. Ingen spelar Carola, men vi hör svenska överallt, när vi väl lyssnar. En man sätter sig på vår handduk och kallar oss sötnos och raring. Vi säger åt honom att vara tyst, för vad vi faktiskt känner kan vi inte formulera. Våra föräldrar kör bort honom och vi sjunker tillbaka in i den andra världen. Senare har vi undrat om det är det här som förändrar allt. Mannen på handduken, mannen som ropar vårt namn, männen som ger oss smycken. Är det dem som är nyckeln mellan världarna? Eller är det vi?
Det är mycket med maten. Det är det alltid. Vår syster älskar tomatsoppan på en restaurang vid stranden och går dit flera gånger. Vi får gå med pappa till Mc Donalds istället. Där finns en burgare som heter ”mc turk” och pappa nämner det flera gånger under åren, men vi minns inte att vi såg den där. Så är det med de flesta minnen andra har. Vi var inte där, så vi kommer inte ihåg. Det är svårt att äta när man inte är på samma ställe som maten är.
Så var är vi? Om vi inte är vid poolen, på stranden och på restaurangerna, var är vi? Det är det vi inte vet. Det vi försöker förstå. Vi försöker hitta hem i den nya världen, den som ingen annan ser eller vill se, men vi hittar bara mörker och väggar. Det är en sorg vi inte kan sätta ord på. En rädsla för att aldrig komma ut och kanske ännu mer för att tvingas ut innan det blir bra igen. Om det blir bra igen.
Vi tror att det är här det händer. Att det är i Turkiet som vi delar på oss och blir två. Men världarna har funnits innan. Kanske har den tunna linjen mellan oss alltid funnits, bara utan att vi hittat den. Det krävdes kanske en nyckel. Krävdes kanske män på handdukar och hörlurar mot blött hår och solljus att frysa i.
Vi hittar aldrig helt tillbaka till oss själva igen. Vår familj skrattar och minns alla våra resor, som blev så många sen, men vi försvinner alltid så fort planet lyfter. Kanske är det lättare att längta hem med hela sitt väsen om man inte någonstans vet att man redan är hemma. Kanske är det alla främmande intryck som gör att vi gömmer oss bakom mörker och väggar. Vi vet inte. Men det måste ha börjat långt innan vi åkte till Turkiet.
