hopelosthead

Rubriklåt: The house that built me med Miranda Lambert

 

I fredags lämnade mamma och pappa nycklarna till huset. Någon annan ska bo där nu. Någon annan ska sova där, äta där, skratta och prata och gråta där. Och det är för sjukt. Vi har bott där sen 2003, men mormor har bott där sen 1969. Ingen som inte är släkt med oss har någonsin bott där och nu ska några andra som inte bryr sig om oss bo där? Någon jag inte har träffat?

 

Jag vet inte om det är husets "fel", men jag tycker det är så svårt att förstå att man kan sälja och köpa bostäder. Liksom jag bor ju här, det betyder väl något? Men det gör ju inte det! Ingen kommer bry sig om vilka vi var i huset, vad vi tänkte och vad vi gjorde. Det är bara ett hus. Och min lägenhet, men älskade fina lägenhet, den är inte min. Jag bor här just nu men om sex dagar bor någon annan där och om ett år lär jag sälja den. Sen kommer ingen att bry sig om att jag har bott där. Och jag då? Jag ska bo i husby, men det finns ingen historia där. Och utan huset, var finns historia då? Ingenstans. Inga väggar som vet vem jag är. Ingen trädgård jag varit i. Och de gamla väggarna vet inte hellr för de är väggar. Det är så svårt för mig att gräppa att huset inte saknar mig som jag saknar huset. Jag kanske är sjuk i huvet? Förmodligen. Men det är så läskigt nu att jag inte vet var hemma är riktigt, alla flyttar, inget är stabilt. Men ja, dags att börja packa dagens flyttlåda då...