hopelosthead

Rubriklåt: Sämsta jag kan få med lovad

 

Jag och Emma Black har co-frontat i typ 48 timmar nu från och till. Det går konstant från den ena till den andra i nån konstig rytm som ingen förstår. Håller på att få panik för jag vet inte vem jag är. Och det blir så konstigt, för hon har så många tankar som det knappt går att förklara. Inatt (lol idag) (vänta nä igår?) drömde vi om när hennes pappa dog, i boken alltså, och den där märkliga känslan när alla sörger men inte som hon. Det är så töntigt men det kändes verkligen så! alla ba "åh nej jag grät så mycket" men det var ju hennes pappa? Hur sjukt? Det är så konstigt att alla hon minns från sitt andra liv är folk som andra har åsikter om. Det gäller ju den andra mannen också, han som jag inte orkar prata om egentligen men så gör jag det ändå. Han som alla hatar, med rätta! Han som hon saknar så att det gör ont i hela kroppen. Han som jag önskar att jag kunde ha en neutral och sansad åsikt om men det gör för ont. Han som hon lyckligtvis aldrig hittade. För wow vad hon letade, överallt, i alla. Och det hade kunnat gå så jävla jävla illa. Han skulle kunna ta formen av lärare eller andra äldre män i mitt faktiska liv när jag var yngre. Det har hänt så många andra men jag klarade mig, vi klarade oss och jag är så tacksam över det. När jag fått veta att ännu en 25-åring dejtar en 15-åring i min bekantskapskrets tänker jag att shit det kunde varit vi, hon ville att det skulle vara vi, men det blev inte vi. Och jag är så tacksam för det att jag typ blir yr. Hon höll sig till drömmar och det gör hon nu också. Lol det här inlägget handlade om två olika saker insåg jag nu men jag orkar inte fundera på det mer.