hopelosthead

Rubriklåt: His hands med blegh

 

De senaste dagarna har jag läst i mina gamla fanfics. Det var...det var länge sen jag gjorde det. Men nu gjorde jag det, och...well, there's some goddamn shit. Otroligt twisted syn på sex och samtycke, pedofili in spades, en miljard stavfel och oväntade saker som casual abortmotstånd och ett otroligt märkligt språk (alla pratar som trotsiga tonåringar what's up with that). Men...det är nånting jag märker också, det finns nånting i de där gamla högarna med skit.

 

Jag, eller vi, förstod kärlek på ett sätt vi inte borde ha gjort. Eller förstod och förstod, vi hittade på kärlek. En sorts intensiv, våldsam kärlek som aldrig tog slut. Berättelsen spänner över tjugo år och ändå slutar karaktärerna aldrig att älska varandra. De vill vara hos varandra, behöver varandra till en sjuklig grad oavsett vad som händer. "I knew it was you the whole time, I knew it was you when I was with him" sjunger Blegh och precis precis så är det. De gör allt för varandra, de brinner upp av hur de älskar varandra. Inte bara två personer utan många. Det finns en så stark kärlek genom hela berättelsen att jag nästan tappar balansen. Den känslan finns ingen annanstans och jag undrar vad det är. Var vi hittade den, vad den kallas. Den känns i händerna och det ska inte känslor göra. (på riktigt det ilar i händerna det fattar inte jag.) Jag vill veta vad jag menade, var jag fick allt ifrån, var hon fick allt ifrån. Jag hittar känslan i viss musik men bara i korta stunder. Inte allt det här, tre långa böcker av kaos men så fulla av känslor. Jag vet bara inte helt vems känslor och om vad. Fortfarande.