hopelosthead

Rubriklåt: Till och med dom med Emil Jensen

(deppigt inlägg, läs ej om du har en dålig dag!)

 

Folk går tillbaka till distansundervisning igen. Efter bara några veckor i frihet. Små nya restriktioner införs, inte mycket alls, men litegrann. Plötsligt är allt uppe i luften igen, ingenting är säkert, man kan inte planera något. Allt blir "vi får se hur det utvecklar sig" igen. Och jag orkar inte mer. Det är det dummaste att säga men jag gör inte det. Jag är så trött på att ingenting får vara som det ska vara, allt måste hållas tillbaka, allt måste vara konstigt. Men det blir inte som vanligt, det kanske literally aldrig blir som vanligt? Vi kanske på riktigt aldrig mer får göra någonting? Hur ska vi överleva då?

 

Och min bästa vän ringer från sin terapi och låter som ett litet barn. Jag är så glad att hon ringer men är nära att kollapsa av oro. Min lillasyster orkar inte berätta vad som händer, om något alls händer, och orkar absolut inte ta sig ur sina spiraler. Och hon vill inte oroa mig mer men det är ju inte det det handlar om. Men jag är inte där hon är och nu när jag är här är det kaos där jag alltid annars är. Jag kan inte vara överallt och dessutom sova tolv timmar per natt men jag skulle så jävla gärna vilja. Känns som jag har skrivit det här inlägget minst tio gånger men det slutar ju inte! De jag älskar mest faller i tusentals bitar och världen går under och jag försöker verkligen hålla humöret uppe if yall hadn't noticed men det går inte särskilt bra. Fakking bäckmörkt är det.