hopelosthead

Rubriklåt: Åh fan med Klara & jag

 

Det finns en rädsla. En som nästan alla kvinnor har. Den där rädslan när man går hem sent på natten, den som får en att hålla nycklarna mellan fingrarna och prata i telefon på vägen hem. Det kan ju hända vad som helst. Plötsligt kan någon dyka upp och, som annika säger, ta allt som är ditt. Du kan komma ut på andra sidan som en annan person. En söndrig person.

 

Jag var aldrig rädd för det där. Jag vet inte hur man håller nycklarna mellan fingrarna. Jag är aldrig nervös när jag går hem på natten, oavsett hur lite kläder jag har på mig. För jag fattade inte. Jag fattar väldigt sällan saker som inte handlar om mig. Men folk tycker att jag borde vara rädd, särskilt nu när jag ska flytta till husby. Detta läskiga läskiga ställe! Jag och Stella brukar skämta om det där, hur otrygga vi känner oss, hahahaha. Det är ju bara barnfamiljer här, ingen fara alls!

 

Nyligen fick jag veta att en överfallsvåldtäckt skett utanför vårt hus. Literally, ute vid vägen där vi bor. Och det känns som om jävlarna inte bara tagit allt som är hennes, eller något som är hennes, utan något som är mitt. husby. Jag har inte flyttat dit än och jag känner mig otrygg. Precis som de sa. Det är så larvigt, för det kan ju hända var som helst...men det känns inte så. Det känns som om alla har rätt. Att det är farligt. Jag kommer väl över det, men ändå, det är så mörkt. Att det händer. Att det hände. Precis där jag fucking bor. åtminstone ska bo.