hopelosthead

Rubriklåt: Vi kommer att dö samtidigt med säkert!, kanske inte makar helt sense men ändå

 

Sååå ni vet det här med ""social distansing"" som vi alla pratar om? Det är ju att man ska håååålllaaaa avstååånd rent fysiskt. Men jag har upptäckt en grej, nämligen att jag inte klarar av att hålla det där avståndet rent psykiskt. Folk har så löjligt stora avstånd till varandra! Det är sjukt i huvet! Eller ja, det är nog jag som är sjuk i huvet ja. För det ska liksom gå att ha ytliga relationer. Men jag kan inte! Exempel: En av de första gångerna jag träffade Stellas vänner reagerade jag på att de inte pratade om särskilt djupa saker, eller personliga for that matter. Jag nämnde det häromdagen och Stella påpekade att jag var ju där, de kände inte mig. Det hade jag genuint inte tänkt på, att jag var skillnaden. För varför skulle man inte öppna sig för folk man inte känner, om man nu ska lära känna varandra alltså? Och vi vet ju att jag inte förstår hemligheter osv, men det är inte riktigt det jag menar nu. Jag är bara helt oförmögen till avstånd.

 

Och när jag väl lärt känna en person är det helt kört. För jag kan inte förstå poängen med att vara en egen person alls. "Om jag slår mig får ju inte du ont", sa Lilla om detta häromdagen. Nej, men jag borde! Jag tycker det är jättekonstigt att jag är en helt separat person och att alla andra också är det! Alltså är detta en systemgrej på nåt sätt? Liksom...om jag är en person med en person till, då kanske det är svårare för mig att fatta att andra personer inte är alters typ? Jag vet inte, men jag förstår genuint inte vad det är om. Varför måste jag vara helt en egen person utanför andra? Det är weird! Jag förstår att jag är konstig nu men det är nåt här som inte stämmer i min hjärna. Det är väl mycket som inte stämmer i min hjärna, men detta är dagens grej. Grattis I guess.