hopelosthead

Rubriklåt: Kidz med Petra Marklund och Linnea Henriksson

(två mush på en dag what's up! Men hela olika mush så that's coon)

 

Det var tolv år sen vi blev vänner. Tolv år. Vi tänkte på oss själva som så vuxna, men vi var så små. Vi sov i en 90-säng tillsammans. Jag ligger i en 90-säng själv nu och får knappt plats. Så små var vi! Och jag pratar om det på ett sätt som om vi inte var det. Som om vi förstod vad som hände. Jag har ju pratat om detta innan, typ en miljon gånger, men det blir så uppenbart ju äldre jag blir. Jag börjar fan bli vuxen nu. (det är sjukt i huvet men det ska vi inte prata om nu) och ju vuxnare jag blir desto mer upprörd blir jag. För alltså, vi var verkligen i vår egen värld. Så många ungdomar är det. Vi hade ett helt eget språk och levde på egna sätt. Och ingen hittade in.

 

Ni vet den där dokumentären jag nämnde att jag såg om självmord? Den handlade om ungdomars sätt att skriva om självmord och självskada, i alla fall delvis, och alltså. Relate. Eftersom man är ung som fan kan man inte förstå konsekvenser, så man bara normaliserar allt som händer. Okej det gör man sen också, I'm not explaining correctly...det jag försöker säga är att det blir en del av ens värld på ett annat sätt när man är yngre. Idag pratade vi i telefon och jag var i mina föräldrars hus, i mitt gamla rum. Nu ligger jag i en likadan säng som vi sov i. Jag visste inte vad "ligga sked" var, för vi gjorde aldrig det. Jag var van vid att vänta i luren när hon gick iväg för att självskada men jag kunde ingenting om livet. Vi visste ingenting och det är både det finaste och det sjukaste. Vi visste inte vad ett förhållande var, seriöst vi visste inte hur man hade sex for shit, vi bara testade oss fram i exakt allt. Ibland blev det fint. Ibland blev det abuse. Oftast blev det nånstans mittemellan. Ganska coolt på något sätt. Hoppas ni typ förstod min poäng jag är trött och makar ingen sense. Sorry.