hopelosthead

Rubriklåt: Stepping stone med duffy, med helt rätt vibe

(helt osammanhängande kaos från igår.)

 

Alla flyter ihop. Nästan som sifferkänsla, men för rörigt för att bli siffror. Mest en stor knut av gammalt och nytt kaos. Pusselbitar som fogas in i varandra för att skapa nån slags logik fast det inte går. Frustrationen över att inte kunna ta kommandot över situationen, över att ingen har gjort fel på riktigt fast ändå. Att inte kunna slå sönder något, slå sönder någon. Att ni fortfarande finns. Det är lättare att låtsas att ni inte gör det. Men ni finns, har åsikter, undrar om jag är okej. Ringer alla som svarar och bekänner era synder. Ni blir en person i mitt huvud fast ni är två och jag undrar vem det är mest elakt mot egentligen. Den ena var mitt allra viktigaste, den andra var mest en force of nature, men jag kan inte separera era vidriga röster från varandra längre. Det är väl för att jag inte kan separera mig från mina viktigaste nu, för att det som händer dem också händer mig och då faller det mer på plats. En glad röst i telefonen som gör mer skada än en ledsen, för en glad röst betyder att det fortsätter. Att vi fortsätter göra oss själva illa.

 

Jag undrar om självskada smittar. Det känns lite så. De säger ju alltid så, om tonåringar som skär sig själva i grupp…men jag har inte tänkt på det. Jag är så långt ifrån den personen jag var för fem år sedan och det är väl där problemet är. Jag gråter inte på caféer för att jag vet hur nära jag är att göra sönder mig själv, jag ligger inte på hallgolvet och slår mig själv i ansiktet, jag dricker inte white russian i djupa klunkar för att döva allt. Men jag skulle kanske kanske vilja. Antingen det eller höra av mig till er, till dig, och säga att jag är annorlunda då. Men om jag skulle göra det skulle det bevisa motsatsen, att jag är lika impulsiv som då. Om du svarade kanske du skulle säga ”have you been drinking?” för det var ju den jag var. Den som var full och skrev kaos-meddelanden på nätterna. Du gjorde mig till den personen på ett sätt men jag var den ändå. Du vill inte veta vem jag är nu. Men jag vill att du ska veta.

 

Men det här handlar inte om dig. Det handlar inte om mig heller. Om det handlar om någon, och det är jag inte säker på att det egentligen gör, så är det andra människor. Det är nästan ännu värre, för om jag inte är inblandad alls har jag ingen kontroll. Då är jag bara en bystander, en biroll allra mest, och kan inte ändra vad som ska hända. Jag är så trött på det, att alla andra faller i bitar och hur mycket jag än skriker kan de inte sluta. Självskada har lite den effekten, den fortsätter oavsett. Och jag vill finnas där, jag gör det, det är inte det som är problemet. Det kanske är oron. Frustrationen. Allt det gamla som rörs upp. Att det är så mycket på en gång, hela tiden, ketchup-effekten och allt det där. Så jag sjunger tills jag ryser och tills det sticker i bihålorna. Det är det enda jag faktiskt kan göra. Håller andan och hoppas att det slutar här, att det bara blir en konstig grej, att det inte spårar ur. Hindrar mina gryffindor-impulser och alla mindre rimliga andra impulser, fortsätter framåt. Det är ingen fara med mig, så vi kan damma av en riiiktigt gammal catchfrase som jag brukade avsluta såna här inlägg med förr i tiden: All oro förbjuden.