Brottet
Mamma knackar på dörren och vill att jag ska komma ut. Hon säger att det var ju inte så farligt, du måste låta Frida förklara, du vet ju att hon varit med om mycket. Jag svarar inte. Trycker på play så fort musiken tystnar. Frida ska inte förklara, för jag vill aldrig aldrig aldrig prata med eller se Frida igen. Hon ska bo hos oss i fyra dagar till, så det kommer bli svårt, men jag kan klara det. Jag kan låtsas bli supersjuk så jag inte kan komma ut och smitta Frida. Mamma måste komma in med mat och glass och tycka synd om mig istället för jävla Frida.
Jag byter fram till Bury a friend och höjer volymen så basen mullrar i magen. Billie dränker mammas tjatande och om Frida låter på något sätt på andra sidan väggen så hör jag det inte längre. Jag tittar ner i telefonen och bläddrar mellan vad som helst som inte är mitt rum. Vad som helst som inte är alla mina bästa vänner utspridda på golvet. Jag vill inte tänka på att Frida har sett dem, tagit i dem, slängt runt med dem som saker. Som om de bara var vanliga dockor, såna som vilka småbarn som helst leker med. Som om de inte alls är Jennifer och Stephanie och Kelly och Liza med z. Frida fattar inte och har inte rädd att gå in i hennes rum och rota fram dem under hennes säng och kolla runt så mycket hon ville. Jag tittar upp ändå och ser på kaoset Frida skapat. Dockor och barbiekläder över hela jävla golvet. Jag försöker höja mer men det är redan på max och låten tar slut. Jag kan inte fatta att jag tänkte att jag och Frida skulle bli kompisar och lyssna på Billie Eilish på min säng. Ouppfostrade taskiga Frida som inte tackar när mamma hjälper henne och tjuvröker bakom huset och tar mat ur kylen när hon vill utan att fråga. Frida som ”har varit med om så mycket” och som det är så synd om. Frida som kan titta på mig så att jag känner mig viktig och rolig och smart och kanske lite söt. Jävla Frida som kastar runt med mina viktigaste grejer.
När min påhittade supersjuka har lagt sig och Frida åkt hem till sina kanske-föräldrar ska jag säga till mamma och pappa att sluta vara fosterhem. Inga små skrikiga ungar och inga konstiga vikarie-placeringar som Frida. Inga dumma tonårskillar och inte ens söta småtjejer som vill att jag ska lära dem rita. Nu räcker det. Frida har förstört alltihop.
