hopelosthead

Rubriklåt: Om du lämnar med Reyn, en av mina favoritlåtar i år som jag också nynnar en del på just när jag tänker på sånt här

 

Så, alla har haft konstiga liv den här pandemin. Det är ju inget nytt va. Mitt har sett ut typ såhär: Alla andra tar fucking kaotiska beslut och jag...står bredvid. Jag väntar på att de ska ta bättre beslut och försöker säga åt dem att de gör dåliga saker. "Du kan inte göra mer", säger alla. "Du gör så mycket du kan." och det är ju det värsta! Det seriöst värsta att se person efter person (nya hela tiden!) kaosa och inte kunna göra något.

 

Jag tycker genuint att vi borde prata mer om hur pandemin har fått folk, särskilt kvinnor och ickebinära, att göra saker de annars inte skulle göra. Folk kan inte träffa sina familjer och vänner och så fort de träffar någon blir det totalt haveri för de får träffa en person och då spårar allt ur. Alltså, de knyter typ ann till den första de träffar och skapar totalt batshit relationer. Det är så otroligt sorgligt att se hur folk söker närhet och trygghet på de värsta ställena och jag får genuin panik. Men jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre nu. För jag är så trött. Så trött på att se hur de bästa jag vet blir trasiga och ledsna och inte orkar eller kan ta sig ur det. Så jag hoppas verkligen att jag har rätt och pandemins slut (om det nu blir ett slut) hjälper mot den här beslut-pandemin som tydligen inte går att vaccineras mot. Det ser kanske lite mini-ljust ut. Det hoppas jag.