Den något berömda pedofiltexten
En flicka springer över en skolgård, på väg mot grindarna som ska ta henne ut i den vanliga världen. De flesta går, men hon springer. Hon ser ut att vara en sån som alltid gör det, oavsett vart hon ska. Hennes blonda hår flyger runt henne i blåsten och skolväskan dunsar mot hennes axel. Den ser ut att kunna ramla av när som helst. Hon rättar till den i farten och springer vidare. Det är omöjligt att urskilja om hon ler eller ser ledsen ut. Om hon springer ifrån något eller någon eller om någon väntar på henne vid den trafikerade bilvägen utanför skolan.
En man står i ett fönster. Han ser ut att vara runt fyrtio och är ovanligt lång. Han håller hårt i fönsterkarmen och ser ut mot skolgården. Ser på flickan som springer. Han gör en ansats att lämna sin plats och återvända till skrivbordet i hörnet av det lilla kontorsrummet, men verkar oförmögen att ens flytta vikten från ena foten till den andra. Blicken är fastnaglad vid den blonda flickan, som nu försvinner ut mot vägen. Snart kan han inte se henne längre. Ändå står han kvar vid fönstret i ytterligare några minuter. Hans andetag är oregelbundna och varje inandning verkar ansträngande. Till slut lämnar han fönstret. Sätter sig vid skrivbordet. Reser sig igen. Går av och ann. Pratar med sig själv: Resonerar, ursäktar, förebrår. Sedan drar han ett djupt andetag och går ut ur rummet. Bilden av flickan med skolväskan finns kvar i honom.
(Ny del!
Han står vid biblioteket. Det är där man ska stå. Där man ska stå om man inte borde få stå alls men ändå lik förbannat gör just det, hela tiden, konstant. De frågar vilken ålder han vill ha. Flicka eller pojke? Vilken prisklass? Vilket ursprung föredrar han? Han kan inte svara. Måste springa och spy i en soptunna. Det är ju inte alls så här det känns. De får inte smutsa ner hans vackra. Han tänkte att om han verkligen lät sitt värsta vinna kanske allt skulle bli lättare, kanske han skulle förstå, kanske något skulle hålla ihop men han hade fel för det är ju inte alls sån här han är! Det är vidrigt, det de gör, utnytjandet … han skulle aldrig … han måste kräkas igen men inget kommer. Han står lutad över soptunnan och försöker tvinga magen att vända ut och in på sig själv. Ljuden han utstöter känns rätt. Han förtjänar dem, motbjudande som han är. En äldre man och en liten pojke med ett stort leende går förbi. Dit man går om man inte borde få gå men lik förbannat går åt fel håll. De solkar ner det enda han någonsin älskat. Pojken har inga tänder. Han har läst om det. Att de slår ut barnens tänder, att kunderna vill ha det så. Kunderna. Han är ingen kund. Ingen får slå ut hennes tänder. Hon är inte alls som dem, han är inte alls som dem…
Han lämnar platsen med sänkt huvud. Vill inte bli igenkänd, inte här. Springer tillbaka till sitt kontor, stänger och låser. Sköljer inte munnen; den sura smaken måste få stanna. Han startar datorn och skriver sökord han inte ens kunnat tänka sig tidigare. Sökord för de som inte borde få skriva men lik förbannat skriver, tittar, njuter. De som aldrig borde få njuta. Det gör han inte heller. Han ser små människor på skärmen. Händer som rör sig på sätt de inte kan veta hur. Små flickor och pojkar på knä på hårda golv. Dragkedjor som dras ned. Han hör ljudet fast det är avstängt. Ljudet syns i de vuxna männens bakåtböjda nackar. Njutningen. Hur det går för folk det aldrig borde få gå för men som det lik förbannat gör, hela tiden, konstant. Han rycker ur sladden. Faller ner på golvet. Njuter inte. Skakar som en vansinnig för så här kan det inte få vara, så här kan han inte få vara, så här är han inte. Ändå kryper han fram till arkivskåpet. Drar fram skolkatalogen. Slår upp rätt sida. Rätt ansikte. Lägger sig till rätta. Njuter. Med bakåtböjd nacke. Det är precis där och då han ger upp.
(Ny del!)
”Jag är så trött på fyra c! Jag vet att man inte får säga så, men jag orkar inte mer snart!”
Ingers skånska stutsar mellan väggarna och hon smäller igen dörren till lärarrummet med en kraft som får resten av kollegorna att titta upp med förvånade miner. Lederna knakar ordentligt när hon sjunker ner i fåtöljen.
”Vad är det nu som har hänt?” suckar Maria och pillar nervöst på sitt armband. ”Är det Felix och Jonathan?”
”Jonathan”, bekräftar Inger. ”Det är så man tror att han har Kasper och Jesper med sig.”
”Folk och rövare på björkskolan”, mumlar Lars och ler uppskattande åt skämtet över sin kaffekopp.
”Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till! Jag försökte ha högläsning, god natt MR Tom, och de kunde inte sitta still eller vara tysta! Det ska man väl ändå kunna i årskurs fyra, kan jag tycka? Men det är bara skrik och bråk!”
”Men då kan det ju omöjligt bara vara Jonathan”, inflikar Eva och ser förnumstig ut. ”Det är inte rätt att skylla på en enda pojke…”
”Jag tycker inte att du ska utsätta dig för det här”, avbryter Maria. ”Jag gick in i väggen 2012 och det är verkligen inte roligt!”
”Jag är bra nära! Vilken klass, alltså. Det är ju inte bara Jonathan och Felix! Ett gäng bråkstakar, är de! Och Emma, som inte kan sitta still och ändå förmanar alla andra som om hon var felfri!”
”Ja hur går det för Emma?” Armbandet klirrar mellan Marias rastlösa fingrar. ”Har du pratat med hennes föräldrar? Det är inte ett normalt beteende, det kan ingen påstå.”
”Jo då, jag ringde dem. Det verkar som om de är helt ointresserade av att deras dotter har grava koncentrationssvårigheter och kognitiva störningar. Hur kan man vara så som förälder?”
Maria ser ut att vara nära att börja gråta.
”Det är så sorgligt! Ett barn ska inte behöva ta hand om sina föräldrar som hon gör. Ser ni hur hon går hem själv varje dag? Över den stora bilvägen?”
”Hon är tio år”, suckar Lars. ”Lugna dig. Hon klarar väl skolan?”
”Det enda hon klarar av är bild”, svarar Maria och ser bort mot hörnet av rummet. ”Kan du inte prata med henne, Tobias?”
Tobias ser upp, som om han inte lyssnat förrän nu.
”Prata med vem? Emma? Om vad?”
”Vad du vill”, Lars ler och blinkar konspiratoriskt mot Tobias. ”Ni verkar ju ha en så bra kontakt … ”
”Vad menar du? Det har vi väl inte?”
”Jo då. Hon älskar ju bild. Ni hade kunnat rita vad som helst, ni två. Självportrett, kanske? Du kan ju bjuda hem henne på en ordentlig middag, så hon slipper laga mat själv … ”
Det blir tyst. Automatkaffe fyller pappersmuggar. Tidningar och lektionsplaner prasslar. Tangentbordsklick och andetag hörs tydligare än tidigare. Någon borde säga något.
(Ny del!)
22 sekunder! Fast då måste jag koncentrera mig väldigt mycket. Men 22 sekunder, rekord! Jag fuskade inte ens den här gången! Och det är svårare i badkaret än i simhallen. Men jag får inte åka till simhallen själv, så jag provar här istället. Det är svårare att hålla ner huvet, men det finns ingen vågmaskin så det blir jämnt. Jag är lite snurrig. Det kanske är det varma vattnet eller att hålla andan så mycket.
Jag gillar simhallen. Att åka dit och sjunga till bilradion. Bubbelpoolen och simningen och att slippa ta tiden på mig själv när jag håller andan. Tobias har ett tidtagarur på sin telefon. Jag vet att det är lite barnsligt att tycka det är coolt, och att hålla andan under vatten som en sjuåring, men ibland får man vara sju tycker jag. Och vi äter alltid glass och pommes på mc donalds efteråt. Jag lärde honom hur gott det är tillsammans. Att man måste doppa pommesen i chokladglassen och slicka bort den på precis rätt sätt. Han brukar släppa av mig en liten bit hemifrån. Han säger att jag ska se upp för främlingar. Det finns farliga män där ute, säger han. Det gör det säkert, men han oroar sig för mycket.
Jag går ur badet. Det är kallt och jag tar mammas morgonrock från kroken. Det blir inte varmare. Jag går ut i köket och tittar i kylen efter något att äta. Det finns en matlåda kvar. Kyckling och ris. Jag mikrar den, men det är inte gott. Tobias lagar kyckling i currysås som är godare än till och med pommes och glass. Den här är torr och deppig och jag vill gå och lägga mig när jag har ätit upp. Men om jag går och lägger mig måste jag gå upp imorgon och gå till skolan. Bildlektion direkt på morgonen. Jag får ont i magen. Lägger mig ändå. Min säng är hård, inte alls som Tobias. Den är mjuk och tryggare än något annat. Jag har en känsla av att jag inte borde tänka så. Men jag saknar den. Han sa att jag aldrig skulle sova där igen. Han grät högre än mamma brukar göra och jag försökte trösta men han lyssnade inte. Jag försökte krama men han slog bort mig och sa förlåt, förlåt, förlåt. Jag visste inte för vad men vågade inte fråga. Han sa att jag var värd bättre. Att han var en hemsk människa. Men det var ju jag som var hemsk, sa jag, det var ju jag som inte kunde göra som jag blev tillsagd! Då grät han ännu högre och jag blev rädd, för män gråter inte sådär. Han sa att han älskade mig och jag sa att jag älskade honom också, för det är så man svarar och det tror jag faktiskt att jag gör. Men nu får jag inte sova där längre. Inte åka till simhallen. Inte sitta vid hans köksbord och rita och äta kyckling. Inte bli avmålad med de fina penslarna. Det gör ont i hela kroppen att bara tänka på det. Så jag tar fram min gamla slitna nokia-mobil, utan tidtagarur, och skriver:
”jag höll andan i 22 sekunder under vattnet idag! Saknar dig”
