Ett år genom åren: Augusti
Augusti
Eller ”mind the gap”
Jag är redo. Det är inte bara något jag säger, jag är det på riktigt. Hela sommaren har jag tränat på att klara mig själv och det har fan gått över förväntan. Jag har fått nya vänner, vänner som faktiskt vill vara med mig, och jag har kommit närmre andra vänner också. Det har utan tvekan varit den bästa sommaren i mitt liv. Så jo, jag är redo. Jag vet vad som krävs av mig. Håll huvudet högt, vänd det mot personen du pratar med eller rakt fram, leta inte efter honom. You can do it, peppar jag mig själv. Igår klarade jag av det, i den timme vi var i skolan men ändå. Jag ska inte bete mig som en jävla tönt som saknar honom, bara för att jag råkar vara en jävla tönt som saknar honom. Det ska inte han få veta. Han har gjort det tydligt att han inte vill prata med mig, inte ett enda ord, så det är precis så det ska bli. Det klarar jag.
Problemet är ju att han inte är det enda problemet. Såklart börjar dagen med info om det stundande projektarbetet. Det som man helst ska göra i par, det där alla andra vill göra någonting med musik. Spela in en skiva eller så kanske. Jag och mina sju låtar hade väl också kunnat det, om jag nu känt någon att göra det med. Och såklart tänker jag på vad han sa i vintras, om att göra en radiokanal som projekt. ”Det är klart du ska vara med!” hade han sagt då. Då när vi umgicks hela tiden och någon kallade honom och A för ”mina pojkar”. Nu blir det ju verkligen inte så. Jag får väl hitta på något annat, något teoretiskt som jag kan göra själv. Jag bara vill verkligen inte det.
Efter lektionen är det lunch och ”mitt folk”, eller de jag låtsas umgås med, vill äta sallad. Jag vill absolut inte äta sallad men jag vill inte vara ensam så jag följer med. Han verkar också vilja följa med, men det är inte därför, jag lovar. Jag vill bara inte behöva äta lunch ensam, det är allt. Det är ju inte som om han kommer prata med mig ändå menar jag. Alla börjar gå mot utgången och jag har inte tagit tag i någons arm, fan, jag måste hitta någon att gå med…
”Alla går nu”, säger han plötsligt bredvid mig och tar tag i mig. Han som inte ens vågade ledsaga mig när vi var vänner. Vad fan är det som pågår nu?
”Du hatar ju att ledsaga!” säger jag och märker direkt hur min gamla ton är tillbaka, den skrattigt arga.
”Jag vet!” svarar han, men låter mig ta tag i hans arm och leder mig ut. Det här händer på riktigt. Han har inte pratat med mig sedan i april och nu går vi här och pratar. Det är för mycket. Hela mitt huvud snurrar och när vi är framme vid green castle är jag säker på att han ska fly men han gör inte det.
”Jag ska inte ha nåt”, säger han till de andra, ”jag följde mest med.”
”Inte jag heller”, svarar jag och det är ju sant, jag ska inte ha sallad. Faktiskt.
”Men vad står vi här för då?” vi skrattar och vänder tillbaka. Nu är det inte en gruppgrej längre. Det är bara han och jag som går tillbaka till skolan. Bara han och jag som tar den konstiga skolmaten och sätter oss vid ett bord. Vi har inte ätit lunch själva sen den där dagen vi satt helt tysta och han flydde efter tre minuter för att han verkligen inte ville ha med mig att göra. Nu är det allt annat än tyst. Vi pratar om pang prego, vårt bästa radioprogram, och hur långt jag har kommit i min genomlyssning nu. Vi skrattar åt våra favoritskämt från programmet och allt är precis som förr.
”Potatis”, konstaterar jag när jag provar en tugga av maten vi inte lyckats identifiera. ”Någon slags gratäng tror jag. Jo, broccoli är det också i.”
Jag tar en tugga till och ropar rakt ut av den vidriga smaken.
”Aaaa vad fan är det här för nåt!”
”Ingen aning, äckligt!” vi skrattar och låter pratet tysta mage eller vad nu motsatsen till maten tysta mun kan vara. Jag kan inte tro att det här händer. Ingen av oss nämner att han totalt undvek mig i flera månader, ingen av oss berör samtalet som fick honom att göra det, ingen låtsas som om något är annorlunda. Han har valt spelregler och jag spelar med. Kan inget annat.
Efter skolan väntar pappa på mig. Det är dags att åka till Reading festival tillsammans, det jag längtat efter hela sommaren. Vi ska se Paramore och min älskade Florence och en massa andra band jag inte direkt bryr mig om men som säkert är svinbra. Jag är så sjukt jävla peppad och det verkar pappa också vara. Vi köper snacks och tåget mot Kastrup rullar in. Jag känner efter med käppen, men är så tankspridd att foten inte hänger med och på något sätt hamnar jag mellan tåget och plattformen, med foten nere på spåret.
”Oj!” ropar pappa och hjälper mig upp på tåget. ”Mind the gap!”
Men det gör inget. Det känns bara ännu mer som om jag lever, som om vad som helst kan hända en dag som händer. Och det kan det nog, för när vi kommer fram till Reading har jag ett SMS från E.
”Vill du göra projektarbetet med mig?”
Jag blir chockad, för jag och E är inte så nära, men ja det är klart jag vill! För jag behöver inte honom. Jag hade kunnat hålla huvudet högt, men jag behövde inte ens göra det. Han vill prata med mig igen, projektarbetet kanske löser sig och snart har jag sett Florence live. Ingenting kan gå fel nu.
