tramsig text om skrivande
För mig handlar det om att lyssna. När man är blind förväntas det av en att man ska vara bra på att lyssna, liksom som ett förstärkt sinne. Fast folk tror att det handlar om att jag hör bättre, och det gör jag inte. Jag lyssnar. Inåt och utåt. Någon säger något spännande på bussen, ett sms triggar en tanke, en låt på radion påminner om en karaktär. Jag suger in allt. Dricker ord och situationer lika girigt som coca colan jag är beroende av. Jag har ingen gullig anteckningsbok, inte ens digitalt, för att spara citaten och tankarna jag får in. Om det inte stannar i mitt huvud kanske det inte var tillräckligt bra.
Men det viktigaste lyssnandet jag gör är inåt. Där mumlar och skramlar det hela tiden. Jag vet nästan aldrig om det är jag själv eller valfri karaktär som pågår därinne. Att skriva, alltså själva det aktiva skrivandet, är att hitta vad de skramlar om och försöka översätta det till papper. Eller ja, papper blir det sällan, men vi måste säga så. Använda de seende orden. Papper, anteckningsbok, penna, såna ord. Jag skriver mitt skrammel på datorn och det blir inte papper förrän någon vill trycka det. Där samlas mitt skrammel. Det som kommer utifrån och det som rör sig inuti. Det blir någon slags mish-mash av kaos som ibland liknar en berättelse, åtminstone till slut. Om jag har tur och har lyssnat tillräckligt mycket.
