hopelosthead

Jag har pratat mycket med olika kompisar om barn lately. Specifikt har jag pratat med de av mina vänner som inte vill ha barn. Inte medvetet, alltså, det bara blev så. Och alltså, jag är 28 nu. Min mamma var 28 när hon fick mig och Sara. That's just. Unthinkable. Jag vet att folk skaffar barn senare nu, men det är ändå så sjukt läskigt. och då är frågan varför det känns så läskigt. Vill jag inte ha barn? Vill jag ha barn?

 

Jag vet inte. Jag skulle vilja ha en familj, the whole deal, men...också nej. Jag kan inte ha barn jag är ju knappt en person. Och även om jag var det, jag älskar ju att sova! Och drälla! Jag är inte redo att bli mamma. Och jag tror typ inte att jag kommer bli det? Men grejen är ju att jag inte vet. Att det kan gå lite åt vilket håll som helst. Och jag tror att ganska många känner så. Tyvärr tror jag att ganska många skaffar barn utan att veta. Och det känns ju absurt kan jag tycka, att ta ett så stort beslut bara on a wim. Men det är så många "vuxna" pratar om det. Som en självklarhet. De tycker att vi tänker för mycket på det, men det går ju inte. Det går verkligen inte att tänka för mycket på det.

 

Citatet i rubriken är från Annika Norlin. Jag vet inte när hon sa det, för jag hittar det ingenstans, men jag vet att hon sa det ett gäng år innan hon faktiskt fick ett barn. Hon var osäker men bestämde sig för "ja". Det kan man göra. Och alltså jag vet inte varför jag skriver det här inlägget men det känns som om diskussionen om barn är såhär: antingen vill man ha barn eller så vill man absolut inte det. Men så många jag känner, och jag, hamnar nånstans mittemellan. Det är egentligen mycket klurigare för då vet man inte. Och man måste ju komma på vad det är man vill men man kan inte riktigt det. Fan, jag vet inte. Det är bara så svårt att inte vara säker på hur framtiden ska vara, I guess.