Ett år genom åren: Januari
Januari
Eller ”på någon form av fucking kant”
Det är söndag. Jag och mamma har bakat kärleksmumskakor med glurr. ”Det blir aldrig vanliga kakor när man bakar med dig”, säger mamma. Nä, tänker jag, vad är poängen med det? Världens tråkigaste helg håller på att ta slut, fast måndagar är ju också nästan helg. Bara en lektion på morgonen och den lektionen är meningslös, för han är inte där. Jag får inte tänka så, får inte kategorisera upplevelser i om de är med honom eller inte, men det blir så ändå. Torsdagens gemu blir veckans höjdpunkt för då är det bara vi och några andra. De där luncherna när jag får sitta med honom och skratta. Hur jag visar mina känslor med hur arg jag blir hela tiden, kallar honom mary sue och fräser åt honom. När vi skriver fram och tillbaka i kommentarstrådar och jag inte kan tänka på något annat. Demonen i mig som sträcker ut sig och klöser sig fram för att hon har tröttnat. Men hon är inte här nu, demonen. Jag kände hur hon drog sig tillbaka igår, vaknade och kände att jag var tillbaka i mig själv. Det var så påtagligt att jag mailade Tina från bup, som jag inte ens går till längre, och frågade om hon trodde att jag hade en personlighetsklyvning. Jag vet ju vad hon kommer svara men det känns verkligen så.
Jag har precis pratat med A. Det är fint att vi pratar i telefon ibland, fast hon bor tre hållplatser bort. Hon lyssnar på en massa Damien Rice och påminner mig om 9 crimes, att hon tänker på mig när hon hör den. ”it’s the wrong kind of place to be thinking of you” sjunger tjejen han duettar med och jo, det kan jag relatera till. ”It’s a small crime, and I’ve got no excuse.” det är ju sant, såklart. Det är tusen small crimes hela tiden. Jag tänker tillbaka på veckan som gått. I tisdags när A satt med oss på lunchen. ”Vad ska jag göra med mitt liv?” frågade jag rakt ut. ”Gör slut med din flickvän”, sa A direkt. Han satt mittemot mig och jag önskade att han kanske inte skulle göra det, för jag ville inte att han skulle höra om mina kärleksproblem. Och det A sa var ju inte sant, jag behövde inte alls göra slut med min flickvän, det skulle lösa sig ändå. Fast hur vet jag inte riktigt. Häromdagen skrev jag i bloggen att jag är ”på någon form av fucking kant” och precis så är det ju. Bara att jag skriver det är bevis på hur långt det har gått. Hon läser inte bloggen längre, min flickvän, den gör för ont säger hon … men om hon läste, skulle hon förstå? Har jag ens berättat för henne om ”fucking kant”, kanten in till e-huset i skolan som vi alltid säger just ”fucking kant” när vi kliver över? Jag tror inte att jag har sagt det, för det är jag och han som säger så och om han är inblandad försöker jag låta bli att säga något. Det går i och för sig inte så bra, för han spiller över i allt.
”Du borde skriva en lista”, säger A i telefonen efter att ha berättat om sina kompisars kärleksbekymmer. ”En lista på allt det jobbiga i ert förhållande, så du har det framför dig.”
En lista låter inte helt dumt, ändå. Det finns ju några saker att skriva på den, det finns det ju alltid. Kanske några extra med oss. Så jag skriver. Snabbt och fokuserat, i listform. Börjar med sånt alla redan känner till. Inte för att någon annan ska läsa, men det är lättast så. Jag skriver om när jag ringde polisen, om när jag inte kan gå och lägga mig när jag vill, om musiken jag inte får lyssna på för den är hennes. Jag fortsätter. Kommer in på saker som ingen annan har fått höra, saker jag inte ens nämnt för henne, för det är ingen idé. All skräck, alla tårar, alla gånger jag har ljugit för att jag inte visste bättre. Det väller ur mig och när det tar slut, åtminstone för nu, är jag på sida fyra. Fuck. Så där mycket skulle det absolut inte bli…
Man skulle kunna säga att insikten har kommit krypande. Under veckan i Egypten när jag mest sov och tänkte på någon annan. Under de senaste våldsamt stormande skoldagarna. När alla har sagt att jag ska tänka på mig själv och hon sagt att jag är självisk. För jag har ju varit självisk. ”There’s no salvation for me now”, har jag sjungit och gett upp. Sökt upp honom så fort jag kunnat. Inte oroat mig tillräckligt när hon ringde på Ica och skrek att hon skulle åka in till psyket. Tänkt att något måste hända den här veckan, något bara fucking måste hända för annars orkar jag inte mer. Så jag borde vara beredd, men jag är inte det. När insikten väl kommer är den ett skyfall av oåterkallerlig sanning. Jag kommer ingenstans. Och jag har trott att det handlar om honom, att han är problemet, men så är det inte. Han är oviktig. Det handlar om oss. Om mig och henne och inga andra. Och jag måste göra precis det A sa. Göra slut med min flickvän. Helvete. Jag går ut i köket och berättar för mamma att jag skrivit listan, för jag vet inte hur man låter bli.
”Ska du inte skriva en lista med det bra då?” frågar mamma och det förvånar mig. Jag tänker att hon borde bli glad över det här. Hon har väl väntat på att jag ska göra slut? Och nej, ingen lista med det bra. Det behöver jag inte, för det är redan alldeles uppenbart att de dåliga sidorna väger över. Det har väl varit uppenbart hela tiden.
Men jag kan inte berätta för henne ikväll. Hon är på väg hem från Gotland nu, med F. Det är ingen på skolan, det funkar inte, hon får inte vara ensam när jag berättar. Det måste finnas folk som fångar upp henne. Det här är farligt, jag vet ju det, men det går inte att göra något åt. Jag kan inte stanna för hennes skull, eller för min skull. But it’s a conversation I cant have tonight, som florence sjunger. Hon har vetat hela tiden, eller jag har vetat för jag har hört det i hennes låtar. Jag försöker andas, göra andra saker, men chocken i vad jag måste göra går inte ur. Det är en larvig chock, jag visste ju redan, men ändå visste jag inte alls. Och jag har inte så lång tid på mig att smälta informationen. Imorgon, bestämmer jag. Då är jag hemma hela dagen och hon har folk omkring sig. Det kommer gå bra. Men samtidigt som jag bestämmer det hör jag ljudet av ett SMS. Hon är hemma.
”Every moment I spend with you is a moment I treassure”, skriver hon. Det är från I don’t wanna miss a thing. Hennes sätt att säga att hon saknar mig. Hur ska jag svara? Vad kan jag säga? Jag skriver något kort, men övertygande tycker jag själv. Om att inget är fel. Men när hon loggar in på MSN skriver jag ändå att jag inte orkar skriva just nu, för jag mår inte bra. Så brukar jag inte säga, men det borde gå. Hon borde köpa det.
Det gör hon inte, såklart. När jag har gått och lagt mig ringer hon. Det är inget alternativ att inte svara, så jag svarar. Försöker låta som vanligt, men hon hör direkt att något inte stämmer. Hon har alltid kunnat läsa mig som en öppen bok. Så det måste bli nu. Fast jag skulle vara vuxen och göra det på en bra tid så måste det bli nu, när hon precis kommit hem, på natten. Jag säger att jag vill göra slut. Att det inte fungerar längre. På svenska, säger jag det, för att hon helt ska förstå att jag menar allvar. Jag pratar långsamt och tålmodigt, så långsamt och tålmodigt att det slår över i norrländska. Fan. Hoppas att hon inte märker något. Det gör hon nog inte, för hon faller i bitar. Det visste jag att hon skulle göra. Hon skriker nej, nej det går inte och jag måste säga jo, det funkar inte, det måste bli såhär. Jag måste låta kall, för om hon hittar en känsla kommer hon att hålla fast vid den tills jag ändrar mig. Jag får inte ändra mig. Hon ger luren till F, ber henne att övertala mig.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, säger F. Jag tycker synd om henne.
”Inte jag heller”, säger jag.
”Jag kan inte vara din kompis längre”, säger hon längre från luren. ”Jag kan ingenting.”
”Jo”, säger F lugnt, ”det kan du.”
Jag älskar F i den stunden, för jag vet att någon kommer att ta hand om henne. Någon kommer att finnas när jag inte gör det. Efter en stund till läggs luren på och F skriver att hon har sprungit ut. Jag borde få panik, men F är där, F kommer att hämta in henne och lösa situationen. Jag sitter med telefonen i handen och en märklig känsla sprider sig i kroppen. Men jag ska inte vara ensam, tänker jag, det har jag lärt mig nu. Så jag går in till mamma och pappa.
”Jag har gjort slut”, berättar jag.
”Varför?” frågar mamma. Jag blir helt ställd, för varför frågar hon det? Det är väl ganska uppenbart? Jag lägger mig mellan dem och de frågar hur jag mår.
”Bra. Jag är nog glad, det känns … som om jag vill ta en promenad eller något.”
Det är sant. Adrenalinet pumpar, för jag vet att jag gjorde det. Att jag gjorde rätt. Jag vet att det inte är över, vet att jag kommer gråta i telefonen imorgon, men nu? Nu känns det bra. Pappa ger mig sina hörlurar och säger åt mig att lyssna på hans bok tills jag lugnar mig. Jag lyssnar på någon komiker som har åsikter om allt och inget, tills jag konstigt nog somnar. Det kommer att bli fruktansvärt, men jag är inte på kanten längre. Det hände något den här veckan ändå.
