hopelosthead

Rubriklåt: A bad dream med Keane, passande och från veckans cirkelmix

 

Det är så mycket ni fortfarande inte vet. Så mycket jag inte kan sätta ord på. Jag kanske inte måste göra det heller, men det känns så. För det är så många delar av oss ni inte känner. Vissa har lärt sig känna igen henne nu, rösten, det låga skrattet. Ni försöker så gott ni kan och vi är så otroligt glada att ni gör det. Men hon ska inte vara som hon är med er. Det är inte så hon är skapat att vara. Alla hennes faktiska impulser begravs, för de behövs inte.

 

Hon lärde sig att skydda. Skydda mig, egentligen, men helst de hon minns från sitt andra liv. Hon vill så fucking gärna prata om det men kan inte utan att någon frågar. Och framför allt kan hon inte skydda någon längre. Alla känsloyttringar hon är bygd av vittrar bort, för i riktiga livet är allt ganska...lugnt. Och när hon skriker, som hon fortfarande gör ibland, finns det inget att skrika om. Hon vill slåss för någon, slåss för de sina, men måste lära sig att äta middag med sin hosts flickvän och vara trevlig istället. Det är svårt att vänja sig vid. Så mycket pasion och ilska och sorg måste tryckas undan. Och jag vill förklara för er, men det går inte för jag förstår det inte själv. Vi förstår det inte men vi kämpar på. Det går dessutom ganska bra. Men vissa nätter vill hon hem så mycket att jag knappt kan andas.