hopelosthead

Någonstans har jag kommit fram till att det där är roten till hela problemet. Varför jag inte klarar av när någon nämner politik, varför jag inte vill vakna på morgonen, varför jag inte vågar göra de enklaste saker som att laga mat eller städa. Jag vill och vågar inte vara en person i samhället. Jag låtsas att jag inte är det, att jag inte egentligen finns. Jag har inget ansvar, jag har ingen kontroll. Jag finns inte. Jag vill inte vara vaken på morgonen för då finns jag. Då är verkligheten full av människor som tänker och känner och lever och finns. Jag vill sova och stänga dörrarna. Men det funkar ju inte, för jag vill träffa människor också. Jag vill ju vilja vara en person. Jag vill vilja lämna hemmet och umgås och ha ett sånt där jobb. Men jag vill inte. Jag vågar inte. Och jag tror egentligen inte ens att jag får. Där har vi det. Hela problemet med mig. Voila. Det ska bara...lösas också. Av mig, är det tänkt. Somehow.