Ett år genom åren: Juli
Juli
Eller ”djupt vatten”
C vevar ner rutorna i den gamla bilen och höjer volymen. Tove Lo, såklart. Alltid Tove Lo. Det regnar lite, så jag vet inte varför han vill ha öppna fönster, men jag klagar inte. Han och M sjunger med i ”I like em young” och skrattar. Jag hatar Tove Lo. Låtarna är ganska bra, men jag tänker bara på hur mycket C tycker om henne. Det är barnsligt och dumt men jag kan inte stoppa vågen av svartsjuka. Jag vänder mig bort och drar naglarna längs underarmarna. Snabbt och hårt, men inte tillräckligt hårt för att det ska bli märken. C märker inget och det är skönt. Tror jag.
Vi är på väg ut i skogen för att kampa. Det var viktigt att det skulle vara just i skogen, tyckte C, inte på en kampingplats. Vi skulle göra upp eld och leva primitivt. I bagaget ligger vattendunkar, ved och tusen andra saker som vi köpte igår. Jag följde med C och K till diverse affärer jag inte kände till innan och jag ler när jag tänker på att den knäppa jäveln köpte en yxa, trots veden vi har med oss. Jag ifrågasatte honom och en random man i affären sa ”fråga aldrig en man vad han ska med en yxa till”. När man är ute med C och kanske framför allt K blir man kompisar med alla, så vi pratade en stund med den där mannen och jag lovade att aldrig fråga om yxor igen. Mina tankar vandrar vidare och jag gömmer ansiktet bakom håret när jag tänker på vad som hände sen. Kvällsdoppet på ribban som spårade ur när K ville simma ut till en flotte trots vågorna och hur jag hållit mig fast på Cs rygg. Jag tycker inte om djupt vatten och vågor hatar jag. Men jag fick känna hans rygg under mina händer och det var värt allt. På vägen hem blev samtalet sådär laddat som det alltid blir och jag höll på att bli galen för att jag inte kunde vara med honom som jag ville. Som vi båda ville. ”timebomb” dånar genom bilen och jag kan inte låta bli att tänka på vad vi sa sen, när vi pratade i telefon på natten. Vi borde nog prata om det idag, men inte nu. Inte när han och M sjunger och vi snart är framme.
Väl framme i skogen har K och J anslutit. De som ser sätter upp tält och alla skrattar fast det är mörkt och ingen vet vad de egentligen gör. C gör upp eld och är stolt som ett barn. Jag kramar honom hårt och alla tveksamheter försvinner när jag ser honom så. Det varar ungefär en timme, tills jag och M svär över disken som mest verkar göra allt smutsigare. Jag förstår inte varför vi skulle vara ute i skogen när vi kunde vara, jag vet inte, inomhus. Häromdagen kallade C mig ”innekatt” och han har otroligt rätt i det. Mer rätt än jag hoppats, blir jag tvungen att medge senare på kvällen när jag ger upp konceptet ”kissa i skogen”. Det går verkligen inte, oavsett vilka tricks jag och M försöker. Alla har druckit, så vi kan inte ta oss någonstans. Det är bara att leva med det och försöka sova. Inte var som helst heller, utan i ett tvåmannatält med C. Jag vet inte vem som föreslog det, men trots att alla säger att det är en dålig idé var det inte jag. Om det nu är en så dålig idé, tänker jag, varför föreslog ingen en könsuppdelning istället? Jag kommer så att säga inte göra det. Jag klagar verkligen inte på att få se honom somna igen. Det bästa jag vet. Så trots kylan och hur obekväm jag är mår jag oförskämt bra. Håller hans hand när vi är ensamma, fast jag kanske egentligen inte borde.
Dagen efter kan jag inte ignorera hur ont det gör längre, så vi får köra till Sjöbo. J säger att hon aldrig har sett ett större leende än när jag kommer ut från toaletten på bilaffären där vi stannat. Solen skiner och jag är en människa igen. Vi skrattar åt knäppa dialekter, sjunger folksånger och snart bestäms det att vi ska åka och bada. Men det var ju det här med djupt vatten, så jag ska mest sitta på bryggan. M och K simmar långt iväg, men C och J stannar nära bryggan. Det är inte för min skull, säger de, men jag tvivlar.
”Fuck this”, säger jag plötsligt och förvånar mig själv med att ta av t-shirt och shorts.
”Är du säker?” frågar C och skrattar. Det är jag absolut inte, men jag tänker att om jag sänker mig ner sakta borde jag inte hamna under vatten. Så funkar inte vatten, märker jag fort. Fuck. Jag vet inte om jag tar mig upp till ytan själv eller om C hjälper mig, men jag håller fast i bryggan och andas häftigt. C och J lugnar mig och sakta slappnar jag av.
”Kom”, säger C, håll i mig istället så blir det lättare.”
Jag är inte nödbedd, även om sekunden när jag släpper bryggan är svinläskig. De frågar varför jag gjorde så och jag säger väl att jag inte vet, att jag ville prova något nytt, men jag vet ju. Jag gör vad som helst för att han ska titta på mig. All min impulskontroll är borta och jag åker ut i skogen fast jag inte kan, hoppar i djupa sjöar fast jag inte kan, gör otänkbara saker med telefonen tryckt mot örat fast jag inte kan. Det finns inget jag inte skulle göra.
