Ett år genom åren: Juni
Juni
Eller ”this is where it ends”
Jag sitter på en säng i en främmande persons lägenhet. Eller ja, jag har aldrig träffat henne förut, men jag vet ju vem hon är. Tyvärr. Jag hade inte tänkt att det var här jag skulle hamna idag, men det är å andra sidan en sån dag. Det är sånt här jag behöver, påminner jag mig. Som i eftermiddags när vi gick tio personer på rad i ett långt blindtåg genom centrala Stockholm och alla samtal jag haft med folk jag inte känner. Jag behöver nya intryck och människor, så det är bra att jag sitter här. Tror jag.
Folk dricker alkoläsk och någon har blandat groggar med överbliven rom. Jag blir erbjuden att smaka, men tackar nej.
”Emma, varför dricker inte du som alla de andra barnen?” frågar P och jag skrattar åt hans formulering. Det är konstigt när man knappt känner någon hur trygga dem man känner plötsligt blir. När jag och P lämnade middagen och hittade varandra ropade vi ”jag visste inte att du också var hääär!” som om vi var nära vänner. Egentligen har jag bara träffat honom två gånger innan. Jag blir orolig av det där, har inte tid eller lust att få känslor för honom, men förhoppningsvis är jag bara tramsig. Folk pratar och skrattar och dörren öppnas hela tiden för nya människor som kommer och går. Så har de det här, i det berömda blindhuset, folk springer in och ut hos varandra. D är här och har tappat rösten, så alla skrattar och jämför hennes hesa röst med en knarkares. Inte för att de vet hur knarkare låter. Jag skrattar också, men kan inte riktigt fokusera. Hon är på väg. Snart kommer hon hit.
Så fort hon och S kommer in springer hennes hund fram till mig. Jag andas lättat ut och klappar den välbekanta pälsen. Som jag har saknat den hunden.
”Hi Kitty”, viskar jag och hoppas att ingen ska kommentera det knäppa smeknamnet jag gav henne i ett annat liv. ”Remember me?”
Att säga hej till Kitty är som att säga hej till henne utan att faktiskt behöva göra det. Lite av kärleken får läcka ut på det sättet. Jag har dessutom redan sagt hej till henne. Vi pratade en stund i eftermiddags, vanligt småprat utan känslor. Jag sa ”happy times” och hon frågade om det var ett nytt uttryck. Alla mina nya uttryck är positiva och vi båda vet varför. Nu känns det inte så. Alla pratar glatt omkring oss och jag försöker bete mig. Hon lägger sig på den stora sängen bakom mig och jag försöker verka oberörd. Jag kan inte ge henne vad hon vill ha, jag får inte visa hur jobbigt jag tycker att det här är. I mitt huvud säger hennes röst att jag är kall, att jag aldrig har älskat henne, men så måste det vara. Jag kan inte ge henne någonting för då kommer hon att kräva allt. Ändå håller jag full koll på henne och märker när hon somnar. Mitt i allt, som hon alltid gör. Hon kunde somna mitt i ett bråk, mitt i en breakup, närsomhelst. Det är kanske bra om hon får vila efter den här långa dagen.
Jag känner hur hon rycker till. Fan. Ingen annan verkar ha märkt något, men jag vet vad det där betyder. Hon har drömt igen. Säkert samma mardröm som alltid, den hon aldrig ville berätta för mig om. Jag fortsätter prata med de andra och tvingar mig själv att inte trösta henne. Det är inte mitt jobb längre. Hon skulle inte kunna hantera det och inte jag heller. Men hon griper tag i min arm, hårt, och jag kan inte ignorera det. Jag frågar vad hon vill, tyst så ingen ska märka det, fast jag vet precis vad hon vill. Hon låter handen glida ner och hålla min.
”Are you sure about this?” frågar jag. Hon håller kvar och jag vänder mig bort. Kan inte släppa taget men måste ändå hålla ihop. Försöker påminna mig själv om all ilska jag känt mot henne, hur skönt det har varit att slippa allt det här jävla dramat. Det är svårt, men jag tror att det går, tills musiken bryter igenom. Fuck. ”Hush” med automatic loveletter börjar spelas och jag kan inte låta bli att sjunga med. Inte hon heller. Mitt i festen och babblet sjunger vi, i oktaver som vi alltid har gjort. O pratar om att vi ska gå hem och jag sväljer gråten. Vi sjunger ”this is where it ends” och jag önskar att det var sant. Det känns sant, men jag vet att det inte är det. Det fortsätter, alltid.
