Ett år genom åren: Maj
Maj
Det är en sån där dag när allt är möjligt. Jag äter lunch på balkongen och det är så varmt att jag kan sitta där utan att solen har kommit dit. Jag har bara en lektion på eftermiddagen och efteråt ska några från klassen komma hem till mig och dricka upp vinet från klassfesten för två veckor sen. Hela världen luktar vår och det känns som om jag skulle kunna bli kär i vem som helst. Jag skriver det på twitter innan jag åker hemifrån.
På bussen inser jag att jag är dum i huvudet. Om man ska gå på textsamtal kanske man ska läsa texterna. Jag har inte bara glömt det, det har inte ens föresvävat mig att jag borde. Men paniken är kortvarig och när jag kommer in i klassrummet är det med samma soliga humör som innan.
”Jag har inte läst en enda text! Jag vet inte vad som hände, min hjärna tappade bort konceptet. Men det är lugnt, jag läser under tiden.”
Alla skrattar åt hur jag är, en storm som vi brukar säga, och vi börjar samtala. Jag sitter bredvid en tjej jag inte känner från andra året. Och jag vet inte vad det är, för jag har ju träffat henne förut och inte noterat henne alls, men det kanske är solen och tweeten jag skrev … för plötsligt ser jag henne. Vi skrattar åt samma saker, fångar upp varandra under samtalet. Det blir inte bättre när jag börjar läsa texten hon skickat in. Jag har inte läst henne förut, så jag är inte beredd på hur bra hon är. Det kan vara det bästa jag har läst, åtminstone definitivt det bästa på författarskolan. Och samtidigt pratar vi om min text och hon förstår allt. Hon ser karaktären lika mycket som jag gör. Vi ler och skrattar och herre fucking gud hon är det vackraste jag sett. Chocken är fullkomlig.
I pausen får jag tag i A och vi springer för att köpa cola.
”Jag kan inte andas”, får jag fram. ”Hon är så vacker!”
”Eller hur” A förstår. Hon tycker inte att jag är sjuk i hela huvet för att jag blir blixtförälskad i en random tjej. Colan lugnar och jag pratar snabbt.
”Vad ska jag göra? Hon slutar ju nu, jag kommer aldrig träffa henne igen!”
”Bjud in henne ikväll!” föreslår A. Hon ger mig en kram och vi sätter oss i rummet igen. Jag fortsätter läsa den fantastiska texten och undrar om jag verkligen vågar bjuda henne. Får man göra så? Men jag vet ju själv att jag aldrig haft ett filter. Jag spiller över åt alla håll och berättar exakt hur mycket jag älskar texten. I slutet dricker huvudpersonen bubbel och jag nämner att jag bestämt att det är bubblets år i år.
”Men”, säger hon, ”betyder det att det inte är bubblets år nästa år?”
Jag skrattar och ler för stort och det måste ju synas på mig att jag är på god väg att tappa det. Jag tar en stor klunk cola och försöker få ner luft i lungorna. Jag hade glömt den här känslan. Det brukar inte gå så här fort, jag är inte redo! Men jag kan inte sluta prata med henne, söka gemensamma skratt. Till slut får jag ur mig att några ska hem till mig efter lektionen och att hon borde följa med. Hon säger att hon gärna gör det. Fucking hell.
Först tror jag att hon har gått hem, men hon väntar bara en bit bort. Hon går med mig, A, C och D till bussen. Vädret är löjligt fint och någon nämner hur mycket maskrosor det finns nu.
”Dandelion”, sjunger jag. ”Förlåt, det är en låt bara.”
”Kacey Musgraves!” säger hon. ”Jag älskar henne!”
Hon är overklig. Nu är bara frågan om hon är queer, om hon har en pojkvän, om hon känner samma glittrande magi som jag. Det måste gå att ta reda på. Väl hemma hos mig får alla vin och vi sitter i värmen på balkongen. Hon springer in och snart sjunger Kacey från stereon.
”Jag saknar inget i livet just nu”, säger hon och lutar sig tillbaka i stolen. Kaceys mjuka röst och solen gör att allt känns precis så bra som det är, trots att jag knappt kan andas. När ”follow your arrow” börjar sjunger vi med, hon och jag.
”Du borde ha ett tv-program”, säger C, ”som Jills veranda fast Emmas balkong. Så intervjuar du folk och sjunger tillsammans med dem.”
Jag skrattar och säger att de måste sluta tro att jag är bättre än jag är. Sen sjunger vi refrängen och jag ryser när jag hör henne sjunga ”or kiss lots of girls if that’s something you’re into.” But are you? She has to be.
Hon har en pojkvän, visar det sig, men deras relation är skakig. Jag kommer på mig själv med att hoppas att det tar slut. Helst typ nu. D och C har gått, de är gamla och orkar inte mer säger de, men vi andra fortsätter kvällen. Som ofta på fester nämner jag att jag älskar att ha mitt hår i flätor och A säger att hon inte är så bra på det. Så plötsligt har jag stans vackraste tjej bakom mig och hennes händer i mitt hår. Holy fucking shit. Och jag vet knappt hur det går till, men när hon har flätat mitt hår får jag borsten och kammar hennes mjuka hår. Det är precis som jag hoppades att det skulle vara. A byter till en sorglig kärlekslåt och stämningen förändras.
”Förlåt”, hon ler mot A, ”det är en bra låt … men det är exakt så här det känns med mig och J. Jag var bara … inte beredd.”
Och jag reser mig upp och kramar henne. Inte en snabb kram, utan vi bara står och håller om varandra mitt i mitt vardagsrum. Jag vill säga att hon inte behöver den där J, men det går såklart inte, så jag bara håller om henne. Hårt och nära. Om det inte blir mer så räcker det. Det har varit den bästa kvällen och när hon gått står jag bara förvirrat mitt i rummet. Jag vet knappt hur jag ska förhålla mig till världen. Allt har förändrats. Det känns åtminstone så.
