hopelosthead

Det är inte en jättebra period i stemma-hushållet för närvarande. Stella har börjat på svt igen och det går ungefär som vi hade väntat oss. Och det är fan svårt alltså. Det är svårt att se hur ledsen hon är, hur utmattad hon är hela tiden, hur hon inte förstår vad hon ska prata med kollegorna om. Hur liten hon blir och hur lite energi hon har kvar. Och jag kan inte hjälpa henne. Jag kan inte ta hand om hushållet när hon inte orkar, jag kan inte fixa middag. Och jag vet inte hur jag ska lära mig. Seriöst jag har ingen aning om hur jag ska göra! För grejen är ju att jag inte kan lära mig själv, någon måste rent praktiskt lära mig och det kommer ju inte Stella kunna göra. Jag vet, jag är 27 år gammal och borde fucking kunna det här, men jag kan ingenting! Och det är så läskigt för jag vet att jag inte har det i mig. Det där drivet att bli bättre. Jag behöver hitta det men jag vet inte hur. Ibland önskar jag verkligen att vi hade flyttat ihop i skåne, så jag kunde ringa mamma och pappa imorgon och säga "det är lite kaos här. kan ni komma hit nån dag snart så vi kan städa och laga storkok så det finns matlådor?" men det kan jag inte göra. Så vi kämpar dag för dag. Jag ska försöka ringa syncentralen snart och be om hjälp, för jag tror det kommer funka och det fucking behövs, men allt är så too little too late. När Stella kommer hem och är utmattad vill jag säga "jag tänkte att vi skulle äta x idag, funkar det? Vila du så väcker jag dig när maten är klar." Och det är så jääävla långt från var vi är idag. Det är mörkt som fan and I deserve every bit of it. Nu ska jag göra en ansträngning mot sömn tror jag. Det ska man väl.