Ett år genom åren: februari
Februari
Eller ”euphoria”
Jag har knappt gjort någonting på hela veckan. I och för sig har jag fixat lite med distanskursen, äntligen, så det känns inte som en helt bortkastad vecka ändå. Men nu ska jag åtminstone få göra något, komma ut och träffa lite folk. Så jag tar färdtjänst hem till M där hon och C väntar.
”Åh! Min favoritemma!” ropar C när jag kommer in. Jag skrattar och säger att det har jag svårt att tro. Han medger att han väl känner en annan Emma som är likvärdig, men just nu är det jag som är hans favoritemma. De är båda hyperaktiva och glada efter en bra låtskrivarsession och vill såklart spela upp vad de har åstadkommit. Jag gillar det, inte min genre men det finns mycket där. Såklart blir jag mest avundsjuk, för jag vill ju också skriva låtar tillsammans. Jag tror att M märker det, för hon börjar spela en av mina låtar och det blir en knäpp salsa-version med improvisationsrundor och allt. M sjunger nästan hela låten och det är kul och konstigt.
C åker hem för att lämna gitarr och bil, för vi ska gå ut ikväll. Vi ska på gayklubb, men jag har varit där innan och vet att det inte känns särskilt gay alls. I och för sig har jag aldrig varit på hetero-klubb så det är väl svårt att säga. M och jag dricker vitt vin och har lite girl time, men snart kommer K och J. Festen är igång, som alltid. Jag och K sjunger buffy-låtar och är ovanligt i synk. Innan vi åker till klubben tar M fram en parfym som heter ”euphoria” och skrattande bestämmer vi att alla ska ha den idag, för vi är nu euphoriagruppen. Så lätt är det att mynta något helt nytt och jag undrar om det bara är jag som blir yr av glädje. Det brukar det vara.
När vi kommer fram till Moriskan möter C upp oss igen. Han tar motvilligt också emot parfymen, men säger att han är orolig för att komma hem och lukta tjejparfym. Jag och M påpekar att han ska vara på klubb med en massa tjejer, så det är nog lugnt. C och jag följs åt på vägen in och pratar om lite allt möjligt, men när jag nämner ”en grabb jag var kär i förut” stannar han bokstavligen upp.
”Va?” utropar han. ”Jag var helt säker på att du var lesbisk.”
Jag blir glad när han säger det. Kanske för att jag såg lesbisk ut och önskar att jag var det, eller kanske för att han tänkt på vem jag gillar. Kanske lite.
”Nä”, säger jag utan att låtsas om hur mycket jag kämpat med just det. ”Jag är bi. Varför trodde du det?”
”Jag vet inte”, erkänner han, ”det kändes så.”
Hans chock är lite överdriven tycker jag, men det är roligt. Vi går in på klubben och alla dansar. Jag sjunger med i alla låtar, för det är klart jag gör. Att dansa utan att sjunga är fel in i märgen men det fattar sällan folk. Jag går loss till Missy Elliot och K skrattar och ropar glatt. Jag och M dricker cider och är flirtiga och fnittriga som vi alltid är. Men mest hänger jag ihop med C, oväntat nog. Vi dansar och skriker med i ”shake it off” och jag förvånas över att han kan orden.
”Ge mig din hand!” ropar han plötsligt. Jag gör det och han sträcker den framåt, tills den slår emot en annan hand.
”Vad gör du?”
”Du gjorde precis high five med stans snyggaste flata!” ropar han. Jag skrattar och dansar vidare, men är absolut avundsjuk på att kunna se någon och få kontakt sådär. Och kanske på att bli kallad stans snyggaste flata. Men kvällen fortsätter. Jag är helt slut, men jag och C dansar nära till total eclipse of the heart och det borde kanske finnas en spänning i det, men det är bara kul. Och när jag precis tröttnat på hela grejen och verkligen vill åka hem, då händer det.
”Why, why can’t this moment last forevermore?”
Det är Euphoria. Vi samlas snabbt och dansar i en tight cirkel. Vi skriker att we’regoing up up up up uuup och skrattar. För vi är euphoriagruppen. Det är här vi börjar. Vi vet inte var det ska sluta och det är kanske tur, men vi vet att det har börjat. Det är magiskt.
