Ett år genom åren: mars
Mars
Eller ”good enough”
Vi går ut på stan med en känsla av att vad som helst kan hända. Jag gör i alla fall det. Hela helgen har det känts som om jag äntligen kan andas igen och det borde vara tvärtom. Jag tillbringar helgen med någon jag aldrig har träffat innan, på otrygga ställen och nästan ingenting planerat. Det borde vara svårt, för allt är tydligen svårt nu för tiden, men det är lätt. T och jag pratar som om vi alltid har känt varandra och ja, på ett sätt har vi väl gjort det, bara inte på det sättet. Vi har legat på hotellrummet och tittat på serier, något jag aldrig fått för mig att göra annars men som var jättemysigt när vi gjorde det. Och nu är vi på väg ut i Stockholm, där T aldrig varit förrän igår. Tänk att bo i Sverige och aldrig ha varit i Stockholm. Jag var här första gången när jag var ett år gammal och sen har det nog inte gått ett år utan att jag är här. Men T har aldrig haft anledning att åka hit. Det är en märklig sak att tänka sig.
Vi hamnar på pizza hut, för T har inte ätit det på tio år säger hon. Hon är barnsligt glad och jag undrar mer om jag kommer kunna äta. Men när vi sätter oss och hon läser menyn förvånar jag mig själv med att inte ta det mest basic alternativet, utan det jag är sugen på. Egentligen helt unthinkable men nu gör jag det utan att tänka. Och när T frågar om jag vill ha sallad från buffén säger jag ja. Det är så sjukt att jag måste skicka ett SMS till familjen, för jag är ju inte ens Emma längre! Men det är jag, en Emma som äter sallad och pizza och pratar om precis allt. Det är aldrig svårt att komma på vad vi ska säga och tiden går. Vi råkar bli kvar på pizza hut och dricker vin efter maten. T dricker nästan aldrig annars och jag märker vilken stor grej det är för henne att vi drack en drink och ett glas vin igår (även om jag drack upp halva hennes) och dricker vin idag igen. För mig är det bara en vanlig helg, nästan mer nykter än vanligt faktiskt, men det låtsas jag inte riktigt om. Det finns ju så mycket annat att prata om.
När vi kommer till cirkus överraskar jag mig själv igen. Vi köper vin att dricka under konserten och jag beställer rött för första gången i hela mitt liv. T skrattar och säger att jag är odödlig idag och det tror jag faktiskt att hon har rätt i. Det har varit så jävla helvetes svårt att vara Emma men just idag är jag nog odödlig. Maria Mena kommer ut på scenen och bevisar att jag har rätt. Hon är odödlig, jag är odödlig, hela rummet är odödligt. Hon skämtar om hur hon förlorade allt sitt smink på vägen hit och fick ringa sin ”good friend Melissa Horn” så att hon kunde köpa smink och möta henne på Arlanda. Det är så sjukt att Maria och Melissa faktiskt är vänner. Att det inte bara är något hon säger. Jag och T sjunger och dansar och jag som var rädd att jag skulle koppla bort mig själv, försvinna inåt som jag så ofta gör på konserter, hålls kvar i ögonblicket av T och låtarna som rör upp allt på det bästa sättet. Vi hittar en ny vän att skriksjunga med och vrålar ut all this time som om det inte finns någon morgondag. Vännens man köper vitt vin till oss och det är skönt med kyla i halsen efter all sång. Vi tre håller ihop och sjunger bend til I break med lite för mycket inlevelse. Skrattar åt oss själva.
När vi kommer ut får T cigg av våra nya vänner. Mannen verkar trevlig, men hon vi sjungit mer blir mer och mer påfrestande. Hon frågar om och om igen om jag föddes blind, om jag ”ser allt med den där käppen” (oklart hur jag skulle se med käppen) och hur ofta T träffar sin dotter. Att hon träffar henne jämt, att hon uppfostrar henne själv, verkar inte gå in hur mycket vi än kämpar.
”Men det kan jag väl få fråga?” säger hon upprört när vi skrattar. Absolut, första gången. Hon verkar vilja hänga längre, men vi går hem till hotellet och skrattar så det gör ont åt alla hennes frågor. Sen sammanfattar vi kvällen, alla höjdpunkter.
”Men det bästa var att se dig sjunga I always liked that”, säger T. ”Du kände den verkligen så mycket.”
Och jag måste hålla med. Få saker har känts så viktiga som att, nu när allt är så svårt och längtan att bli mindre och ta kontroll över något blir större, att sjunga för mina lungors fulla kraft:
”What if I’ve always been good enough in my skin?”
För tänk om det är så. Tänk om det faktiskt skulle kunna vara så. Just nu känns det inte helt omöjligt.
