hopelosthead

Rubriklåt: parasit med spader kung

 

Om det är något jag har tröttnat på de senaste åren är det fan självhat. Hela idén känns så otroligt tramsigt egentligen. Stella brukar påpeka det med att säga "varför tror du att du är så hemsk egentligen? Så speciell är du inte" när folk hatar sig själva. Och hon har så jääävla rätt i det. Hela den här "jag förtjänar inte att bli älskad!" "jag borde inte vara lycklig!" känns så fjantigt när man tänker på det, liksom varför skulle just du vara någon slags undantag från allt du unnar alla andra? Liksom vad får dig att tro att du är så viktig att mänskliga behov inte gäller dig? Det är inte rimligt. Inte för att någon tror att det är det, men ju äldre jag blir ju mer tröttnar jag. Och nej, motsatsen till självhat är inte "jag är så jävla snygg och cool!" det är att bara vara en person. Eller flera då om man är det. Jag älskar mig själv, alltså genuint, men det är inte en särskilt intensiv känsla. Det är bara att jag respekterar mig, eller snarare oss, att vi är viktiga för mig. Och såklart borde jag inte förminska alla andras känsla bara för att jag äntligen blivit kvitt min for the most part, men jag vill bara att alla ska lägga av. Ta lite hand om er själva. För varför skulle ni inte? Vad får oss alla att tro att det enda rimliga är att dränka oss i självhat det är ju helt sjukt i huvet! Liksom hur är detta norm? Förlåt för kaos, men ville mest säga hur trött jag är på detta. Jag orkar inte mer sånt här jox.